Nick Mason’s Saucerful Of Secrets: Cirkus, Stockholm, 2 september 2018
Det är många som profiterar på Pink Floyd-katalogen. Roger Waters var nyss på Friends Arena med en storslagen show som inkluderade många Floyd-låtar och coverbanden Brit Floyd och P-Floyd är båda aktuella med Sverige-spelningar.
Nick Mason’s Saucerful Of Secrets debuterade så sent som i maj detta år och nischar sig genom att spela material från Floyds första år. På Sverige-debuten innebär det låtar plockade från ”The piper at the gates of dawn” (1967) till ”Obscured by clouds” (1972).
Till skillnad från Floyd-kollegorna Roger Waters och David Gilmour har Mason – eller rättare sagt gitarristen Lee Harris, Mason säger att det är han som kickat igång det hela – satt ihop en mer småskalig turné med spelningar på trivsamt mellanstora scener istället för själlösa arenor. Det är sympatiskt.
Att en snubbe med hjälp av två glasskålar och transparent färg skapar en analog ljusshow är också himla sympatiskt. Det ser inte så mycket ut för världen men vetskapen att det inte görs med ett datorprogram gillar man ju.
Man gillar ju också att fokus ligger på det psykedeliska Pink Floyd och att låtlistan inkluderar en hel del underbart knasiga Syd Barrett-låtar, som ”Lucifer Sam”, ”Arnold Layne”, ”See Emily play” och ”Bike”.
Vi får också höra ”Vegetable man”, en Barrett-låt som enligt Nick Mason var avsedd för ”A saucerful of secrets” men aldrig kom med. Det här är första gången den framförs live. Det är en halvdålig låt men att den spelas är antagligen en stor händelsen för de allra mest entusiastiska Floyd-fansen längst fram.
Låtlistan är på pappret alldeles utmärkt. Vi kan pricka av klassiker som ”Interstellar overdrive”, ”Astronomy domine” och ”Set the controls for the heart of the sun”. Listan inkluderar till och med två låtar med från ”Atom heart mother”, ett av Floyds mest underskattade album.
Men ändå. Det vill sig inte riktigt. Det är inget fel på energi och engagemang, men det där lyftet infinner sig aldrig och när det hela är slut känns det mer konstigt än bra.
Det beror inte bara på att Nick Mason inte orkar vara så där skönt stökig, som när han var hippie, utan nu mest agerar stolpig takthållare. Och garant för autenciteten.
Det problematiska ligger i den konstiga konstellation som satts att tolka de psykedeliska Floyd-låtarna. Det går väl inte att dissa basisten och sångaren Guy Pratt. Han har förvisso aldrig varit medlem av Pink Floyd men har sedan 80-talet varit med både på studiosessioner och konserter med alla Floyd-gubbar.
Då är det svårare att förstå hur Spandau Ballet-mannen Gary Kemp hamnat i bandet. Axelvadderad syntpop har ju inget med den psykedeliska friformrock som det tidiga Pink Floyd stod för att göra. Att låta Gary Kemp sjunga de påtända knaslåtar som Syd Barrett gjort är anstötligt och en skymf mot Barretts minne.
Och vad ska man säga om de habila musikerna Dom Beken, klaviaturer, och Lee Harris, gitarr. Den sistnämnde spelade en gång i tiden med Ian Dury & The Blockheads. Inget fel på Ian Dury, frid över hans minne, men hans band var väl ingen plantskola för blivande Pink Floyd-musiker?
Visst känner man igen Floyd-låtarna och stundtals låter det bra men alltför ofta är det som om The Clash skulle tolkat Pink Floyd och det är väl inte riktigt därför vi är där vi är. Godmodig punk istället för trippad psykedelia liksom.
Eller som ”The Nile song”. I sitt ljuvliga original på ”More” låter det farligt tungt, ungefär som drone, doom och stoner långt innan begreppen uppfunnits. På Cirkus har det blivit rock’n’roll med trivsam ölmage.
©Dan Backman 180903
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera