Roger Waters: Friends Arena, Stockholm, 18 augusti 2018
Haven fylls av plast, Mark Zuckerberg hotar det fria internet, Trump är ett svin.
Det sista projiceras ordagrant på storbildsskärmar inne i Friends Arena, efter några väl valda Twitter-inlägg av den amerikanska presidenten.
Nej, det är ingen upplyftande syn på vår värld som Pink Floyd-mannen Roger Waters visar upp. Annat var inte heller att vänta. Läget är alarmerande och Waters har ju gjort sig känd som en åsiktsmaskin av rang. En grinig gammal gubbe som har lättare för att peka på orättvisorna och eländet än de goda krafterna.
Han håller inga brandtal, Roger Waters är framför allt kompositör, sångare och basist och den teatraliska arenarocken har alltsedan Pink Floyd transformerades från psykedelisk happening till en rockdinosaurie varit hans kanal.
Det blir inte mycket från solokarriären – fyra spår från den förra året utgivna ”Is this the life we really want?” är åtminstone två för många – men desto mer från Floyd-albumen ”The Wall” och ”Dark side of the moon”. Den äldsta, ”One of these days” med Waters mycket karaktäristiska basspel, är från 1971.
Bandet han samlat ihop framför en storbildsskärm, som mer illustrerar sångerna än visar upp musikerna, har spelat ihop sig till en makalöst effektiv musikmaskin. Det är tajt och tungt och sammanbitet. Och med en quadrofonisk ljudbild präglad av ett distinkt tryck som är ovanligt i arenor av Friends storlek.
I bandet ingår musiker och sångare från My Morning Jacket och Lucius men det är framför allt Jonathan Wilson, också han en storhet på den amerikanska indiescenen, som får träda fram. Han presenteras av Waters som bandets hippie, lite ironiskt eftersom han själv var med på den äkta hippietiden men kanske aldrig var den hippie de andra i Pink Floyd var.
Wilson tar hand om flera sångapartier och gör dem så att man inte saknar David Gilmour. Han är en bra gitarrist men det är Dave Kilminster som allra mest får breda ut sig med gitarrsolon som på ett perfekt sätt balanserar den egna personligheten med det gilmourska anslaget.
Det finns ingen plats för spontana infall, låtlistan är sammansatt med dramaturgisk precision och det visuella spektakel som en Roger Waters-konsert alltid är tillåter inga utsvävningar. Den rosa grisen svävar runt och ”Dark side of the moon”-pyramiden tecknas upp med laserljus men det är projiceringen av Battersea Power Station som är läckrast.
Man kan inte påstå att det direkt svänger, Waters har aldrig prioriterat groovet, men det är medryckande och fotstampsvänligt. Och det finns partier med en balearisk svävande och brittiskt melankolisk mjukhet i låtar som ”Breathe”, ”Time” och ”Us and them” som är absolut oemotståndlig.
Slutligen: den som längtar efter det mer psykedeliska Pink Floyd kan ta sig till Cirkus 2 september. Då kommer trummisen Nick Mason att med en ny musikerkonstallation framföra låtar från de två första albumen. Jo, det är många som slåss om de gamla Floyd-låtarna, överlevande medlemmar och coverband från hela världen.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180820
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera