Alexander Klingspor: Waldemarsudde, Stockholm, 2018
För ett år sedan skrev jag om två samtidigt pågående utställningar av likartad karaktär.
Den ena var på Sven-Harrys där Urban Hansson visade ett måleri rotat i en akademisk tradition. Det var porträtt i stil med den amerikanska målaren John Singer Sargent och impressionistiska landskap målade på plats, så kallat plein air.
Den andra var John Patricnys likaledes tekniskt drivna måleri på Galleri Agardh & Tornvall, inte så sällan blickande mot Anders Zorn men med ett samtida anslag.
I Sverige brukar detta slags måleri kallas retrogardism och på ganska oklara grunder orsaka tillfälligt uppblossande hätska debatter. Så skedde också denna gång.
Den i New York bosatta 41-åriga Alexander Klingspor är en lika främmande fågel på den samtida svenska konstscenen. Också han arbetar i en klassiskt figurativ tradition men kan inte riktigt räknas som en retrogardist då det finns element av surrealism och symbolism i bilderna. I en katalogtext jämför den amerikanska konsthistorikern Peter Trippi honom med samtida amerikanska målare som Bo Bartlett och Adam Miller och karaktäriserar motiven som ”oklanderligt gestaltade figurer i besynnerliga miljöer”.
Klingspors motivvärld går från nattligt romantiska gatubilder till rena drömscener. Däremellan matstilleben, dekadent frossande på krogen, mjukporrigt poserande unga kvinnor, popsurrealistiska landskap och nedslag i den subkultur som går under namnet burlesk. Allt målat med en dramatiskt dov palett och med konstnären både som medaktör och iakttagare.
Här finns också en kort animerad film baserad på Salman Rushdies roman ”Midnight’s children”. Texten, inläst av Rushdie själv, illustreras med en lätt psykedelisk animation byggd på en målning av Klingspor och högstämd musik av kompositören Ittai Shapira.
Klingspor är en habil målare men det finns något stelt och oförlöst såväl i teckningen som färgbehandlingen. Målningarna som avbildar exhibitionister och artister från burlesk- och varitévärlden i New York är de mest lyckade. Här blir det grällt teatraliska måleriet kongenialt med motiven.
Två bilder med nakna kroppar på slaktarbänkar framför upphängda köttstycken närmar sig en slags obehaglig laddning i närheten av, ska vi säga Louis Buñuel, men når inte fram då här finns samma slags mondäna tillgjordhet som präglar samtliga modellers poserande i målningarna. Det är som dåligt modefotografi upphöjt till konst.
Det svenska konstetablissemanget är till stora delar konformistiskt och trendängsligt och behöver störas av en konst som inte rättar sig i ledet. Men hur man än vrider och vänder på den här utställningen så blir slutsatsen att konsthistorikerna på Waldemarsudde bländats av Klingspors effektsökeri och tappat omdömet. Hur ska man annars förklara att han får två våningsplan att breda ut sig på och i katalogen jämförs med Rene Magritte, Edward Hopper och så många andra konstgiganter att det blir djupt pinsamt.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180311
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera