kritik sedan 1993

Miles Davis & John Coltrane: The final tour: The bootleg series, Vol. 6 (Columbia/Sony 2018)

John Coltrane spelade med Miles Davis grupp från 1955 till 1960. Det var ett stormigt förhållande och Coltrane både lämnade och sparkades ut ur gruppen vid flera tillfällen. Samarbetet mellan de lika viljestarka som högprofilerade musikgenierna resulterade i alla fall i tre album, ”Round about midnight” (1957), ”Milestones (1958) och ”Kind of blue” (1959). Det sistnämnda är ett av de bäst säljande och mest respekterade albumen i jazzhistorien, ett tidigt exempel på modal jazz vars inflytande sträckt sig långt utanför jazzens domäner.

Miles Davis-arkivarierna på Columbia, det skivbolag som Miles spelade in flest album för, har nu letat rätt på och putsat till liveinspelningar från den sista turné som Miles och Coltrane gjorde, 21 mars till 10 april 1960. Kvintetten, med pianisten Wynton Kelly, basisten Paul Chambers och trummisen Jimmy Cobb, reste runt i Europa som del av Norman Grantz turnépaket ”Jazz at The Philharmonic”. Förutom Miles Davis kvintett fick den europeiska publiken möta Oscar Peterson och Stan Getz med grupper, onekligen ett tungt paket sett ur ett jazzhistoriskt perspektiv.

På den cd-box med fyra skivor som nu släpps finns konserterna i Paris, Köpenhamn och Stockholm dokumenterade. Här finns också en kort intervju med John Coltrane, gjord av Sveriges Radios Carl-Erik Lindgren, en kul bonus.

Konserterna skiljer sig inte mycket från varandra. Korta melodiska teman följs av långa solon, det är som det brukar när Miles Davis bestämmer. Med alla respekt för Miles och Kelly så är det ändå Coltranes kreativt sökande solon som utgör den stora behållningen. Han vänder och vrider på melodiska figurer och testar tenorsaxofonens ljudmässiga möjligheter, hela tiden med bibehållet fokus på helheten. Ibland är tenorsaxen en gnisslig gammal maskin i behov av smörolja, ibland strömmar det jazzigt eleganta fraser ur den.

Jazzhistorikern Ashley Kahn skriver i den läsvärda essä som medföljer att mottagandet var delat. Det kan man höra: när Coltrane grötar runt som mest låter det både som bifall och burop från salongen. Inte heller kritikerna var helt på det klara med hur de skulle förhålla sig till musikens position mellan gamla standardmelodier och nya modala kompositioner.

Svenska Dagbladets kritiker A.R.Ö. var på den första av de två spelningarna på Konserthuset i Stockholm och var både besviken och förvirrad. ”Man kan inte vara oberörd inför ett så gruvligt fult och svåruthärdligt saxofonspel”, löd hans hårda dom om Coltrane och beskrev det som ”saxofongymnastik” och ”hundgläfs och ylanden”. Han var mer försonlig gällande Miles: ”Visst hörde vi Davis blåsa trumpet klart, varmt och inetnsivt, men inte så skönt förtätat som vi vet att han kan spela”.

I efterhand kan man konstatera att Miles Davis och John Coltrane skapade jazzhistoria men också att båda tjänade på att gå skilda vägar. Den excentriska Miles blev mot slutet av 60-talet elektrisk och rockig och fortsatte, fram till sin bortgång 1991, att flytta fram positionerna för jazzen med funk, r&b och hiphop.

Coltrane fick inte lika lång tid på sig, han gick bort redan 1967, men betydelsen av den alltmer extatiskt kosmiska jazz han skapade med sina olika grupper går inte att överskatta.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180325

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: