Mariam The Believer: Fasching, Stockholm, 31 Mars 2018
Mariam The Believer gjorde ett av förra årets bästa album, ”Love everything”. Precis som allt annat från sångerskan, kompositören och instrumentalisten Mariam Wallentin är det ett album som är svårt att artbestämma. Är det jazz, pop eller kanske soul? Nej, ingetdera. Mariam The Believer rör sig fritt över genregränserna. Det låter som en klyscha men är, för en gångs skull, helt sant.
När nästan hela albumet framförs på ett utsålt Fasching rör hon om i grytan ännu mer genom att addera andra musiker och låta sångerna få flyga ännu friare. Det är inte riktigt lika tajt och tätt som studioinspelningarna men det kompenseras tusenfalt genom det inspirerade musicerandet.
Mariam Wallentin har samlat ihop ett strålande gäng musiker främst verksamma på jazzscenen. Josefin Runsteen, Felisia Westberg, Anna Lund och Alexander Zethson är lika fria i sitt förhållningssätt till musikskapandet och det känns som om alla trivs med sina roller i kontellationen.
Mariam The Beliver är en självklar mittpunkt, det är från henne allt utgår, men musikerna är inte reducerade till ett lydigt komp. Alla har sina roller och alla får ta plats. Anna Lund driver musiken framåt utan att vare sig bullra eller bli till en statisk rytmhållare. Alexander Zethson gör ungefär samma sak, lägger ut snygga klaviaturmattor utan att det egentligen märks.
Basisten Felisia Westberg håller sitt grooviga spel på en perfekt minimalistisk nivå, Josefin Runsteen förhöjer musikens uttryckskraft med slagverk och ett fiolspel som får mina tankar att gå till King Crimson när de var som mest progressivt folkrockiga. Alla, särskilt de två sistnämnda, hjälper till med sången på bästa tänkbara sätt.
Klaviaturspelaren Tomas Hallonsten gästar i början och slutet. Han är med på den suggestivt nedtonade inledningen av konserten, när några spår från den kommande ep-n ”Soft moon” framförs, och på den ösiga avslutningen.
Tenorsaxofonisten Per ”Texas” Johansson gästar på den mångfacetterat vindlande ”Eternity” och drar med sina snygga inpass musiken åt ett mer konventionellt jazziga hörn.
Ja, det är brokigt och krokigt och alldeles ljuvligt i sitt lika flummiga som kraftfullt direkta uttryck. Mariam Wallentin är klädd i rött, har ett slags kastmärke på näsroten och sjunger passionerat om att låsta dörrar är avsedda att bli öppnade och om hur man kan besegra smärta med kärlek. Hon är en hippie på en gospelmässa med kosmisk jazz. Jag blir hänförd.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180403
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera