Big Band Flute: Konserthuset, Stockholm, 16 mars 2018
Tvärflöjten är ett polariserande instrument. I början av 00-talet blev de svenska indiepopmänniskorna alldeles förfärade när Gustav Ejstes spelade på sin tvärflöjt med psychproggiga Dungen. Tvärflöjtsprogg blev ett begrepp och Dungen förtalades och hånades. Sedan slog de igenom i USA och blev både stora och respekterade även här hemma.
Gustav Ejstes är tyvärr inte med när Magnus Lindgren, Peter Asplund och det ständigt föränderliga Blue House Jazz Orchestra firar tvärflöjten med en tvådelad konsert. Ejstes hade passat in även om han inte kan kallas för en jazzflöjtist.
Idag är det Magnus Lindgren själv som är jazztvärflöjtens riddare i Sverige. Förut var det Björn J:son Lindh, men han är ju bortgången sedan några år.
Men det är inte bara Lindgren som får briljera med sin virtuositet, kvällen till ära har man flugit in Hubert Laws från USA och fyllt orkestern med musiker som dubblerar saxofonspelandet med tvärflöjtens mjukare ton.
Men man löper inte linan helt ut med enbart tvärflöjtsolister – vilket hade varit coolt – utan låter även Peter Asplund träda fram med trumpet och flygelhorn och bereder också plats för Kristin Amparos skönsång.
Det är ett som brukligt mycket varierat program. Tvärflöjtsjazz i alla dess former men även några jammiga och alltför utdragna skojerier. Jan Bengtson och Per Grebacken drar musikerskämt och tramsar på små blockflöjter och Magnus Lindgren solojammar med Hildegunn Øiseths bockhorn i vad som känns som en evighet.
De två sistnämnda tar dock en ordentlig revansch när de jammar på trumpet och tvärflöjt i den mäktigt arrangerade ”A whiter shade of pale”. Det är en av konsertens höjdpunkter.
Affischnamnet Hubert Laws säger att det är hans första besök i Stockholm – lite konstigt kan tyckas – och är full av beundran för Magnus Lindgren. Både av hans arrangemang och tennisspel (!).
Vid 78 år fyllda är hans flöjtspel eftertänksamt, inte lika briljerande som Lindgren men han har en fin varm ton och en skönt tillbakalutad personlighet. I Kurt Weills ”My ship” svävar han ut i en skön soloduett med Jojje Wadenius.
Hans egen smooth jazziga ”What a night!” görs snyggt med Lars ”Larry D” Danielssons elbas i en framträdande roll. ”Undecided” går ett sämre öde till mötes och blir alltför baktung i sitt funkiga groove.
©Dan Backman 180318 Foto: Jan-Olav Wedin
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera