kritik sedan 1993

Anna von Hausswolff: Dead magic (Pomperipossa/Playground, 2018)

Piporgeln intar en central position i Anna von Hausswolffs musik, men kanske inte riktigt lika central som man kan tro. De ödesmättat distade och dramatiskt nedstämda gitarrerna, och de isande högstämda vokala inslagen, betyder lika mycket. Men det är de mäktiga orglarna, och salarna som de klingar ut i, som ger musiken dess särpräglat skräckromantiska karaktär.

Att jag talar om piporglar i pluralis är medvetet då von Hausswolff använt sig av olika på de tre album hon gett ut (debuten, där hon ackompanjerade sig själv på piano, oräknad).

På ”Ceremony” spelade hon på Annedelskyrkans piporgel, i hemstaden Göteborg. För inspelningen av uppföljaren ”The Miraculous” åkte hon upp till Piteå och den orgel, en av Sveriges största, som specialbyggts av Gerhard Woehl för konserthuset Studio Acusticum. Piporgeln som använts för ”Dead magic” återfinns i Marmorkirken i Köpenhamn.

För oss som lyssnar är skillnaderna mellan orglarna kanske inte uppenbar, men vetskapen att de har olika karaktäristik är betydelsefull ger ett mervärde i en tid då så mycket är utbytbart.

 

”Dead magic” är i allt väsentligt en logisk fortsättning på de två föregående albumen: här finns ju monotonin, långsamheten, mystiken, dualismen. Det är, också som förr, ett till stora delar instrumentalt album. Vid sidan av Marmorkirkens stora orgel hittar vi således Karl Ventos och Joel Fabianssons gitarrer, Filip Leymans syntar, David Sabels bas och Ulrik Ordings tunga trummor. Här finns också esoteriska stråkar, arrangerade av Úlfur Hansson.

Samma sak med sången, den är en integrerad del av musiken och präglad av ett teatraliskt allvar som ligger närmare konstmusik och folksång än utlevande rock. Jag älskar von Hausswolffs härliga vansinnesskrik och hör hur hon för varje album sjunger med en större självsäkerhet.

Styrkan ligger mer i själva ljudbilden och den organiska helheten än i de enskilda kompositionerna. Hör bara hur rösten mixats i det inledande spåret ”The truth, the glow, the fall” så att den låter lika allomfattande som orgeln, immateriellt svävande i Marmorkirkens stora kupol. Och lyssna efter de där omgivande ljuden, de knappt hörbara som finns i kyrkorummet och orgelns mekanik.

Kanske är det producenten Randall Dunn som plockat fram dem? Han har varit inblandad i projekt med tunga drone- doom- och tranceband som Earth, Sunn O))) och Master Musicians of Bukkake. Resultatet är inte lika hardcore men samarbetet ger kredd och återklang i den avantgardistiska rockvärld där inget kan vara för tungt, monotont och mörkt. Dunn har gjort ett bra jobb: ljudet är varmt, gotiskt och omslutande.

”Dead magic” är ett album som är svårt att fånga in och greppa med förnuftet, istället är det rikt på förnimmelser av magi och mystik. Anna von Hausswolff ger inga nycklar men bifogar en dikt av den sedan länge bortgångna författaren Walter Ljungquist till det kortfattade pressmaterialet. ”Vår tid är en tid utan tystnad och hemligheter”, skriver Ljungquist och jag känner att det är en rad som kan fungera som ingång till albumet.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180302

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: