Gallerirond/Stockholm November 2017
Man blir snurrig i bollen av att vistas i Peter Köhlers hallucinatoriska myller. Att vandra med blicken över de kolorerade tuschteckningarna är som att befinna sig i en febrig dröm där inget och ingen står på fast grund.
Det är stimulerande men lite jobbigt, blicken flackar och vill hela tiden gå vidare till nästa bild. Man kan undra om utställningsformen är den bästa, att betrakta dem i en bok skulle kunna vara att föredra, fast då missar man känsligheten och nyanserna i teckningen och måleriet.
Bilderna känns igen från tidigare utställningar på galleriet. Det nya är att många av dem, de som inte satts ihop till panoramabilder, hängts upp med klämmor på fritt hängande bambupinnar. Det är ett bra grepp, för att komma vidare in i galleriet måste man passera dem som i en labyrint.
Utställningen har getts titeln ”Crepuscular tales”. Det kan översättas som skymmningshistorier och täcker in något av stämmningen, den där lite oklara och glidande känsla som kan uppstå mellan ljus och mörker.
I Köhlers överbefolkade värld verkar allt kunna hända men huruvida det är historier med en början och ett slut låter jag vara osagt. Lättare är att se dem som frysta bilder av ett pågående inre och yttre liv.
Det går att hitta förbindelser med andra konstnärer som brukar visas på Magnus Karlssons galleri. Marcel Dzama, Jockum Nordström och Jeff Olsson jobbar även de med teckningen som grund och en verklighet som tycks osäkrad.
Henry Darger spökar förstås, fast hans maniskt skruvade fantasier har en formmässigt tydligare struktur än Köhler. Det finns ett maniskt drag här också men jag inbillar mig att det grundar sig i ett konstnärligt beslut att det ska se ut precis så. Inte av ett inre tvång, som hos Darger.
(Galleri Magnus Karlsson tom 16/12)
Där Peter Köhler ställer oss inför en lika läcker som minituös detaljrikedom jobbar Tony Cragg storskaligt, industriellt och med renodlade former.
Fram till 90-talet var han en spännande och kul skulptör men sedan blev han mer akademisk och stel i sitt formspråk. Med detta sagt är utställningen på Andersson/Sandström ändå bra.
Här finns inga av hans alltför ofta visade ”Points of view”-skulpturer, tre av dem installerades i våras permanent i Malmö, istället flertalet exempel på ett formsäkert, uttrycksfullt och elegant utforskande av plastiska former i aluminium, trä, brons och järn. Cragg har en utvecklad materialkänsla och balanserar det blanka och hårda med patina och organisk slingrighet.
(Galleri Andersson/Sandström tom 16/12)
Efter Tony Craggs perfektionism är det befriande att möta Johan Wikings lekfulla och, som det verkar, mera spontant tillkomna skulpturer på det konstnärsdrivna galleriet ID:I.
Men på samma gång som skillnaden är stor går det att hitta beröringspunkte mellan den Tony Cragg som samlade och förgkordinerade plastskrot på 70-talet och Wikings popkonstiga och lätt absurda skulpturer mellan figuration och abstraktion. Alla utförda i material tillgängliga på byggvaruhus.
En liten ful men rolig skulptur visar en hammare som blivit en gubbe i snickarskjorta, bärande på en spik. Det är nästan lite Dan Wolgers över den.
På golvet rör sig konstiga huvudlösa figurer och på en vägg klättar en insekt i grönt, vitt och gult. Nedanför sitter en hund och spanar in den.
(ID:I tom 9/12)
Till sist: missa inte tillfället att se Pelle Perlefelts mycket vackra målningar från Mallorca på Domeij Gallery. De två målningarna visas jämte fina bilder av Lotta Döbling och Tom Bogaard under temat ”Travelers”.
Perlefelt återkommer ofta till minnen av resor på Medelhavsön och här är det två vyer över ett mäktigt bergslandskap som ges ett närmast överjordiskt skimmer. Det är som att han åkallar både Hergé och Caspar David Friedrich men ändå landar i ett eget uttyck.
(Galleri Domeij tom 16/12)
©Dan Backman Rec publ i SvD 171216
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera