Stacey Kent: I know I dream – The orchestral sessions (Okeh/Sony, 2017)
Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro säger i en intervju att det som gör Stacey Kent till en av de stora jazzsångerskorna är förmågan att övertygande gestalta texterna hon sjunger. Det handlar aldrig om sångteknik, hävdar han, utan om att ge liv åt karaktärerna i texterna.
I detta måste jag instämma. Stacey Kent har en både klassiskt vacker och säker stämma men hon stilar aldrig utan sjunger rakt på sak, lågmält och förtroligt. I detta liknar hon sångare som Chet Baker och Michael Franks. Kanske särskilt den sistnämnda, en mästare i det återhållet passionerade uttrycket.
Kazuo Ishiguro har skrivit ett flertal texter till Stacey Kent. Samarbetet växte fram efter att Ishiguro uttalat sig uppskattande om Kents insjungning av George och Ira Gershwins ”They can´t take that away from me”. Med tiden har det utvecklat sig till en riktig familjeaffär med musik skriven av Stacey Kents make, Jim Tomlinson.
Kazuo Ishiguro och Jim Tomlinson har bidragit med två låtar till det nya albumet, ”Bullet train” och ”The changing lights”. Den förstnämnda med en text om en resa på Shinkansen, höghastighetstågen i Japan som på engelska kallas ”the bullet train”. Ishiguro osäkrar resan mellan Tokyo och Nagoya och ger den karaktären av en dröm.
Tågets höga hastighet gör sångens subjekt osäker på om tåget verkligen rör sig framåt: ”tell me are we really moving/’cos it feels like we’re not moving”. Med en älskad partner sovande vid sin sida tycker hon sig se bekanta ansikten i tågets konduktör och en man som passeras på en plattform.
Den andra låten, ”The changing lights”, har även den karaktären av en drömlik resa. Denna gång är färdmedlet en taxi, platsen är dock osäker. Kanske är det Rio, New York, Paris eller London.
Ishiguro beskriver en relation som möjligen kommit till vägs ände: ”then you moved towards the crossing/as the cars slowed to a halt/and we waved and parted beneath/the changing lights”.
Det är inga märkvärdiga texter i sig men med Jim Tomlinsons svävande musik och Stacey Kents återhållet uttrycksfulla sätt att framsjunga dem accentueras det drömlika på ett mycket snyggt sätt.
”The changing lights”, och två av albumets andra låtar, finns på tidigare album men här ges de en guldkant med adderandet av en stor orkester till Stacey Kents kvintett. Orkesterarrangemangen är utsökta, med mjuka stråkar som påminner om handlaget hos en mästare som Claus Ogerman.
Två av sångerna har Antonio Carlos Jobim som upphovsman och det är ungefär där som det här albumet befinner sig, mellan Jobims elegant coola bossa och den amerikanska sångbokens tidlöst romantiska jazzballader.
Jag gillar Stacey Kent men det genomgående subtila anslaget är inte helt oproblematiskt. Hur härligt det än är att låta sig översköljas och svepas med av den mjuka och välskräddade musiken kan en längtan efter något konstigt och skevt infinna sig. Det skulle räcka med några få repor i lacken, för balansens och dynamikens skull.
©Dan Backman Rec publ i SvD 171209
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera