Goran Kajfeš Tropiques: Enso (Head/Border, 2017)/Bitter Funeral Beer Band: Praise drumming (Dragon/Border, 2017)

Goran Kajfeš är något av en upptäcksresande i musik. Med projektgruppen Subtropic Arkestra har han redovisat sina fynd och placerat dem i nya kontexter. Men nu har inriktningen ändrats: efter den tredje volymen med covers på obskyra rariteter, från progrock till afrobeat, aviserades att den delvis föränderliga gruppen ska skriva sitt eget material.

Den nya gruppen Tropiques, som nu debuterar, är en slags avknoppning från Subtropic Arkestra men har en mer minimalistisk och monoton profil. Albumet, som släpps på cd i en begränsad upplaga, har ett enda spår, den drygt femtio minuter långa kollektiva kompositionen ”Enso”.

Med start i en mystiskt modalt klingande orgelslinga är det ett stycke koreograferad musik som böljar fram och åter mellan kontemplativ stillhet och eruptiva utbrott.

Orgelslingan går att härleda till minimalisten Terry Riley och album som ”A rainbow in curved air” och livedubbeln ”Persian surgery dervishes”, en slags raga fast gjord med elorgel och rullbandspelare. Trumpeten som kommer in står i tacksamhetsskuld till Don Cherry och det avsnitt med orgel och maracas som dyker upp tretton minuter in i ”Enso” går inte att beskriva på annat sätt än som en fri och utvecklad tolkning av ”Four organs”, en tidig minimalistisk komposition av Steve Reich.

Så där kan man hålla på om man är musikrecensent, hitta influenser och referenser. Viktigare är måhända konstaterandet att musiken landar mjukt och vackert i en personlig hommagé till föregångare långt tillbaka i sjuttiotalet. En tid när spjutspetsmusiker företog inre och yttre resor både på jordklotet och ut i kosmos.

För alla oss som älskar repetetiv musik mellan folkmusik, minimalism och jazz är det julafton redan nu när Goran Kajfeš, Alexander Zethson, Johan Berthling och Johan Holmegard utforskar trancemusikens alla dimensioner i en krispigt och varmt ljudande inspelning.

Don Cherry ingick periodvis i Bitter Funeral Beer Band, bandet som Bengt Beche Berger bildade i början av 80-talet efter att studerat musik i Ghana.

Bitterbandet, som det kom att kallas, snurrar också omkring i den musik som Tropiques skapat, fast mer som en pulserande vibb i det cykliska förloppet än en konkret influens.

Bitterbandet debuterade på den prestigefyllda tyska etiketten ECM och gjorde en uppföljare 1987 på Dragon. Den sistnämnda ”Praise drumming”, har precis kommit på cd (och strömmningstjänster) efter att ha varit utgången på vinyl. Båda albumen utgör, tillsammans med de två liveinspelningar som också utgivits, en övertygande dokumentation av ett viktigt band på den svenska jazzscenen.

Med en uppsjö slagverk som grund samlades musiker ur olika läger och generationer för att bygga hållbara broar mellan företrädesvis afrikansk folkmusik och jazz. Att det första spåret, ”In a Balinese bar”, har likheter med Steve Reich-minimalism kan förklaras av att även Reich studerade musik i Ghana vid ungefär samma tid som Bengt Berger.

©Dan Backman Rec publ i SvD 171127