kritik sedan 1993

Rebecka Törnqvist: Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 26 november 2017

Det börjar tungt och ödesmättat. En tickande klocka, dova vinande syntljud och en sångerska i svart som sjunger om rosmarin och matematik.

Tickandet kunde vara inledningen på en Pink Floyd-låt, sångerskan sjunger med en röst som förefaller vara huggen ur sten och längst ut till vänster sitter en kvinna vid en harpa. Det är som ett grekiskt ödesdrama. Långsamt skridande, fast med en snabb puls i botten.

Sångerskan heter Rebecka Törnqvist och kvinnan vid harpan, som också kommer sjunga lite senare, är Margareta Bengtson. Vid sidan om dem fem män och en kvinna på trumpet, Susana Santos Silva.

Referensen till Pink Floyd är inte så konstig som den kanske kan framstå. Det finns något i Rebecka Törnqvists sökande som ansluter till den progressivt svävande och melankoliska rock som Pink Floyd företrädde.

Hon har ju gått den vägen, Rebecka Törnqvist. Sedan tiden som popstjärna på 90-talet har hon, i nära samarbete med gitarristen Johan Lindström, som naturligtvis är med på scen, skruvat ihop sina fina sånger på ett mer minimalistiskt och lekfullt allvarligt sätt. Ibland har hon varit rätt osynlig men albumen har kontinuerligt dykt upp.

Konserten bjuder endast på två låtar från, som hon säger, 1900-talet. ”Mary, Mary” från debuten ”A night like this” och den skört vackra ”Tremble my heart”. Den får man räkna till de svenska popklassikerna. När några av musikerna ansluter med ordlös sång påminner den om ”Snurra min jord”, den gamla fina Léo Ferré-låten som Jan Malmsjö brukar sjunga.

Rebecka Törnqvist har andra svenska popklassiker från 1900-talet att plocka fram, men det undviker hon nogsamt. Jag kan tycka att det är lite tråkigt men inser att det är starkt gjort. Det är ju bättre med en artist som följer sin konstnärliga vision än en som behagsjukt anpassar sig till en publik som vill känna igen sig.

Men nog finns det många fina sånger på de senaste albumen. ”For show” till exempel, den ligger på ”Home secretary” som kom i september och blir alldeles ljuvligt dyster med Margareta Bengtsons himmelska harpa och abstrakt hotfulla ljud från de övriga. Partiet där musiken, eller ljudet, liksom bara sjunker och sjunker och sjunker är, och jag överdriver inte, musikalisk magi.

”The jewel boxes” är också en sådan där sång som bara Rebecka Törnqvist kunnat skriva. Melodramatiskt högspänt om minnen och erfarenheter vi bär på, sådana som kanske inte är de bästa men som ändå blir värdefulla med tidens gång. Här sätter harpan återigen en guldkant och sången blir till en imaginär pärla ur en mycket gammal och mycket bortglömd musikal.

©Dan Backman Rec publ i SvD 171128

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: