Robert Glasper Trio & DJ Sundance: Studion, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 1 december 2017
Robert Glasper är primärt en jazzpianist men han når även de som är inne på hiphop och r&b. Den sistnämnda publiken fick upp ögonen för honom via albumen ”Black radio” och ”Black radio 2”, där han samarbetar med storheter från den svarta musikscenen.
Glasper är här med sin trio – han själv på synt och elpiano, Vicente Archer, kontrabas och Damion Reid, trummor – och DJ Sundance. Den sistnämnde är med för att förtydliga Glaspers tes om att ”jazz is the mother and father of hiphop” och smyger elegant in scratch, rap, atmosfäriska ljud och vokala samplingar i groovejazzen. Han låter Martin Luther King Jr. om och om igen deklamera ”stand up for justice, stand up for truth” och när Vicente Archer har sitt bassolo bistår han med ett samplat och manipulerat trumbeat.
Det är en konsert präglad av hiphopens fragmentariserade estetik och jazztraditionen när den är som mest jammig. Ibland svävar trion iväg med ett telepatiskt jazzigt samspel, ibland stannar allt upp som att trion samplat sig själv i realtid. Det är ett coolt grepp men det hade blivit så mycket bättre med en livs levande rappare eller ytterligare en instrumentalist.
Det blir en hel del covers, men de används mest som ursäkter för att få jamma. Av Prince-låten ”Sign o’ the times” återstår bara det karaktäristiska riffet och av Nirvanas ”Smells like teen spirit” bara refrängen.
Mycket känns som spontana infall, som när han liksom halkar in på Cyndi Laupers ”Time after time” och lätt får med publiken på allsång. Annat blir mer genomfört, som en lugn och fin version av ”So beautiful”, en låt han skrivit med Musique Soulchild.
Alla fyra på scen är lysande musiker och fusionen mellan jazz och hiphop lyckad. Men Robert Glasper tramsar för mycket och gruppen når aldrig sin fulla potential.
©Dan Backman Rec publ i SvD 171201
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera