Årets bästa album 2017
Mariam The Believer: Love everything (Repeat Until Death/Playground, 2017)
Årets pop. Hade inte riktigt väntat mig detta. Men Mariam Wallentins tredje album under namnet Mariam The Believer är årets bästa svenska album. Och ett bevis för att pop blir som bäst när den görs av jazzmusiker.
Nio starka låtar som tillsammans bildar en övertygande helhet. Infallsrikt konstruerade med vackra melodier och allvarliga texter, en varm produktion som perfekt balanserar det akustiska med det elektroniska, och en själfull röst som är på riktigt och har något att berätta för den som vill lyssna.
Thundercat: Drunk (Brainfeeder/Playground, 2017)
Årets fusion. Stephen ”Thundercat” Bruner är så fantastiskt bra och så mångfacetterad och så svårplacerad att man blir yr i bollen. På det fjärde albumet har han tryckt in 23 låtar som alla drar åt olika håll – p-funk, fusion, neosoul, pop, funk, hiphop – utan att det blir splittrat.
Den ljusa rösten, som påminner om George Duke, och den sexträngade basen, som uppdaterar och vidarutvecklar Jaco Pastorius, står i centrum. Runt omkring cirkulerar klaviaturer, trummor och allehanda electronica.
Jag får upp alla möjliga och omöjliga refenser – Frank Zappa, Joni Mitchell, Shuggie Otis – och när västkustlegenderna Michael McDonald och Kenny Loggins svävar in i ”Let me show you” trillar jag nästan av stolen. Med snygga referenser till McDonalds ”I keep forgettin'” är det som en smooth dröm.
Kamasi Washington: Harmony of difference (Young Turks/Playground, 2017)
Årets kosmiska jazz (USA). Kamasi Washington kanaliserar arvet från Coltrane, Sanders och, inte minst, den underskattade Gato Barbieri genom sin tenorsaxofon. Det gör han så bra att både jazzskäggen och hiphopkepsarna diggar det.
Uppföljaren till den något övermäktiga debuten ”The Epic” är en svit i sex delar: kosmiskt, groovigt, stökigt, smooth och ganska så underbart från början till slut.
Alice Coltrane: World spirituality classics 1: The ecstatic music of Alice Coltrane Turiyasangitananda (Luaka Bop/Border, 2017)
Årets kulturgärning. Luaka Bop har grävt fram Alice Coltranes bortglömda kassettinspelningar och förpackat dem fint för gamla och nya fans. En kulturgärning i klass med återupptäckten av Shuggie Otis.
Kassetterna, gjorda 1982 till 1995 på hennes ashram utanför Los Angeles, bygger på vediska mantran från Indien och Nepal. Sådana man kan höra när Hare Krishna-folket missionerar på gator och torg.
Alice Coltrane sjunger, det har man aldrig hört för, spelar orgel, synt och harpa och har med sig hängivna deltagare på ashramet som bidrar med sång och slagverk. Tillsammans skapar de en mycket egenartad musik där inbillade skillnader mellan indisk religiös musik, soul, gospel, electro och jazz upphört.
Tropiques: Enso (Head/Border, 2017)
Årets minimalism. Goran Kajfeš nya grupp Tropiques är något av det bästa som hänt svensk jazz. I alla fall för oss som gillar Terry Riley och Don Cherry och, inte minst, ljudet av en Crumar-orgel.
Debuten är drygt femtio minuter rituellt omslutande minimalism med en andlig hemvist i det tidiga 70-talets flummigaste experiment. Ibland framrusande med krautig energi, ibland impressionistiskt stillastående.
Liselotte Östblom: A paintbrush unfold (STBLM Records, 2017)
Årets neosoul. Upptäck den här tjejen! Den kickstartade DIY-debuten övertygar på alla plan: Liselotte Östblom sjunger fantastiskt, melodierna är snygga, kompet tajt och smooth, produktionen varm och luftig.
Tänk Stevie Wonder och Erykah Badu, jazz och gospel. Tveklöst bästa svenska soulen 2017.
Alison Krauss: Windy city (Capitol/Universal, 2017)
Årets schlager (USA). En av countryns vackraste och mest himmelska röster. Här med en kollektion sånger från 50- och 60-talen, den tid då country och pop levde i ett lyckligt och jämlikt förhållande.
Alison Krauss tolkar dem utsökt och producenten Buddy Canon har försett allt med den finaste inramning man kan tänka sig. Det är ljuvligt sentimentalt, härligt käckt och omsorgsfullt levererat in i minsta detalj.
The Unthanks: Diversions, Vol. 4: The songs and poems of Molly Drake (Rabble Rouser/Border, 2017)
Årets schlager (England). Vad än The Unthanks tar för sig så blir det fantastiskt. Vare sig de sjunger egna sånger eller tolkar andras. Som denna gång då de spelat in ett helt album med Molly Drakes jättefina sånger från 50-talet.
Med Adrian McNallys sparsmakat känsliga arrangemang och systrarna Becky och Rachels ljuvligt sträva röster har det blivit ett album som är lika vindpinat och strävt som det är förtjusande poetiskt.
Diana Krall: Turn up the quiet (Verve/Universal, 2017)
Årets standardjazz. Diana Krall gör det igen. Tolkar ytterligare ett gäng låtar ur den stora amerikanska sångboken. Det gör hon mest hela tiden men hon gör det ju så bra att man inte kan motstå det. Frågan är om det finns någon som gör det bättre?
På ”Turn up the quiet” håller hon och den i år bortgångna producenten Tommy LiPuma det luftigt och enkelt. Omväxlande med komp av trio, kvartett och kvintett, sparsamt kompletterat med stråkar. Nashville-violinisten Stuart Duncan är en kul överraskning som adderar lite western swing.
Goran Kajfeš Subtropic Arkestra: The reason why Vol. 3 (Head/Border, 2017)
Årets kosmiska jazz (Sverige). Ständigt denna Goran Kajfeš. Här som ledare för coverbandet Subtropic Arkestra. Den tredje och avslutande volymen kan vara den bästa med tung afrobeat, fransk synt och amerikansk psykedelia.
Härligt organiskt ensemblespel och lysande soloinsatser i en analogt ljudande varm inspelning.
Träd, Gräs och Stenar: Tack för kaffet (Subliminal Sounds/Gåshud//Border, 2017)
Årets trancerock. Träden finns kvar, ändå känns det som ett långsamt farväl, mest i moll, från det bästa svenska rockbandet ever. Inspelad mellan 2006 och 2012 och med bidrag av samtliga medlemmar: bortgångna, pensionerade och nytillkomna.
Med Bo Anders Perssons visioner, granskogens sus och folksägnernas mystik skapas en atmosfärisk och öppen rumslighet där San Fransisco-psykedelian och krautrocken kan slå sig till ro.
Laura Marling: Semper femina (More Alarming Records/Playground, 2017)
Årets singersongwriter-pop. Förtrollningen bryts inte på den brittiska singersongwriterns sjätte album. 2013 års ”Once I was an eagle” är fortfarande mästerverket men brittiska Laura Marling befinner sig i den högsta divisionen även på ”Semper femina”.
Det ska tolkas som att hon är den enda av idag verksamma singersongwriters som tål att jämföras med Joni Mitchell: cool, elegant, sårbar och med total kontroll över uttrycksmedlen.
Andrewskij: Andrewskij (andrewskij.com)
Årets DDR-pop. Knep och knåp. Styrbord och babord. Framåt och bakåt. Andrewskijs musik seglar omkring på oceaner av infall. Ena minuten som hämtad ur ett barnprogram från DDR, nästa som en animation av ett partitur skrivet av Astor Piazzolla. Ändå sammanhållen på ett märkligt sätt.
Med piano, xylofon, akustisk gitarr, piccolaflöjt och bandeon är det en ljuvligt jobbig musik som vägrar alla former av kategoriseringar och ställer fler frågor än den ger svar. Är det konstmusik, pop eller processad folkmusik? Nämnde jag den hysteriska marschtrumman och fiolen från Delsbo?
Svensk jazzhistoria Vol. 11: Jazz Cosmopolit (Caprice/Naxos, 2017)
Årets återutgivning av svensk jazz (1). Arbete & Fritid. Rena Rama. Sevda. Eje Thelin Group. Björn Alkes Kvartett. Kornet. Oriental Wind. Mamba. Christer Boustedt Kvintett.
70-talet var en guldålder för den svenska jazzen. En äventyrlig tid då jazzmusikerna tog in hela världen i sin musik. Caprice-samlingens tre cd missar några väsentligheter – var är Don Cherry och Archimedes Badkar? – men är på det stora hela en jättehärlig kompilation.
Bitter Funeral Beer Band: Praise drumming (Dragon/Border, 2017)
Årets återutgivning av svensk jazz (2). Beche Bergers lärdomsår i Ghana har resulterat i mycket bra musik. Inte minst i Bitter Funeral Beer Bands alla album. ”Praise drumming” har varit en sedan länge utgången vinyl. Att den nu kommit på cd är en kulturgärning. Slagverksbaserad musik som bygger broar mellan afrikansk folkmusik och jazz.
Maranatha Singers: Praise 3/Praise 5 (Maranatha! Music 1979/1981)
Årets loppisfynd. Maranatha Singers gjorde tjugo album mellan åren 1974 och 1999. Efter att ha hittat trean och fyran på en loppis i Södertälje är målet nu att få en komplett samling på vinyl. Det är inte lätt kan jag säga.
Beroendeframkallande smooth gospelsoul med västkustvibbar. Sorteras in bredvid Carpenters i skivhyllan.
Neil Young Archives (neilyongarchives.com)
Årets arkiv. Det är för bra för att vara sant: Neil Youngs hela diskografi samlad på ett ställe. Rubbet.
Från första singeln med The Squires till senaste albumet ”The Visitor”. Komplett med omslag, metadata, dokument, fotografier och Gud vet vad. Thank you Shakey.
©Dan Backman 171214
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera