Japan – Naturens ande: Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn, 2017
Den japanska samtidskonstens förhållande till historien och traditionen skiljer sig fundamentalt från den vi har i Sverige. Där svenska konstnärer sällan intresserar sig för eller anknyter till ett specifikt svenskt kulturarv står de japanska konstnärerna i ständig dialog med det förflutna.
Det är förstås en generalisering. Men ändå, den utställning som nu visas på Nordiska Akvarellmuseet både bekräftar och förstärker bilden genom att ha fokus på konstnärer som anknyter till naturmystik, myter och Shintoismens myriader av gudomar och andeväsen.
Det är en lågmäld och intim utställning, om än dramatisk till innehållet, kompletterad med några verk ur Östasiatiska museets samling. Snyggt iscensatt med en avskalad start i Takashi Kuribayashis hängande och slokande solros, skapad av handgjort papper och jord från Fukushima, och med ett slags färgrikt crescendo i Tomoko Konoikes rum där det klassiskt subtila skruvas upp med populärkulturella referenser till manga och anime.
Konoikes anslående målning ”Förborgat berg”, målat på de slags skjutdörrar som är så vanliga i Japan, står som emblem för utställningen och har den dekorativa direkthet man kan hitta hos internationellt gångbara storheter som Yayoi Kusama och Takashi Murakimi.
Hennes sätt att porträttera det ikoniska berget Fuji som ett flickansikte uppenbarar det gudomliga i naturen men skapar också ett saglikt skimmer. Den teckande svartvita film som visas bredvid är ännu mer som en saga: poetiskt svårfångad med en sexbent varg, insekter, ulliga huvudfotingar och flygande svärd.
Utställningen rymmer ytterligare en svartvit film, Fuyuko Matsuis ”Den trolösa tankens pånyttfödelse”. Svår att med ord beskriva men elegant som ett modejobb i en vacker mardröm: en blind vinthund med enorm svans springer i cirklar, en kvinna snärjs in i sitt eget hår, ögon som droppar bläck. Med ett soundtrack som perfekt smälter samman med det visuella blir det en hypnotisk loop svår att lämna.
Fuyuko Matsui visar även delikata akvarellmålningar på siden, utförda i en stil som går tillbaka till Nihonga-traditionen från 1880-talet. I tre utsökta målningar får vi följa det gradvisa förfallet av en kvinnokropp, till slut återstår endast skallen och ryggraden.
Manabu Ikeda representeras med endast en liten målning, utförd med pennor, tusch och akrylpigment i ett manér med drag av Hokusai. Det är en fantastisk liten bild av en våg som reser sig upp ur havet och som vid närmare inspektion visar sig rymma varelser av olika slag.
Jag hade gärna sett mer av Ikeda, en konstnär som jobbat tre och ett halvt år med en enormt detaljerad målning ägnad jordbävningen som inträffade i havet utanför regionen Tohoku och som förorsakade explosionerna i kärnkraftverket i Fukushima.
Detaljrikedomen är ett genomgående drag på utställningen. Konstnärerna målar upp händelser och berättelser från dagens och gårdagens Japan. Korsar det östasiatiska med influenser från väst, blandar urbana miljöer med besjälad natur och låter människor och djur interagera med demoner, spöken och gudar. Gränsen mellan en materiell verklighet och en andlig dimension, mellan då och nu, är lika flytande som perspektiven är skiftande.
Här finns mycket att meditera över, försjunka i och beundra för dess hantverksmässigt höga nivå och estetiska perfektion. Ibland går konsten över gränsen och blir lite för sockrad, eterisk och högtidlig, men det är en kritik som får riktas mer mot utställningen som helhet än mot de enskilda konstnärsskapen.
Takashi Kuribayashi, han med solrosen, kan sägas stå för en lite avvikande estetik. Han har gjort en stor installation av awagamipapper, en vinterskog endast möjlig att betrakta genom hål underifrån. Tanken att besökaren blir som en insekt, eller en kanin som tittar upp ur sin jordhåla, är fin. Dessvärre uteblir illusionen då själva rummet är alltför påtagligt.
©Dan Backman Rec publ i SvD 171126
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera