Mandolin Sisters: Fasching, Stockholm, 7 juni 2017

Även om det finns indiska musiker som spelar mandolin måste det sägas vara ett ovanligt instrument i den traditionella indiska musiken. De unga systrarna Sreeusha och Sireesha Medisetti tillhör de som utforskar både mandolinen och den karnatiska musiktraditionen. Det gör de med sådan briljans och framgång att de fått en publik även utanför Indien.

Det är inte första gången de besöker Sverige. Systrarna besökte några andra svenska städer förra året men nu är det Stockholms tur.

Det har byggts upp ett litet podium på Fasching-scenen. Systrarna tar plats på det, packar omsorgsfullt upp mandolinerna ur sina fodral och pluggar in dem i de pyttesmå Rolandförstärkarna. Det går inte fort.

De har med sig pappa Medisetti och vid ett tillfälle utökas duon till en trio med en kvinnlig tabla-spelare. I de övriga styckena – som väl får beteckans som ragor antar jag – är slagverken förinspelade och loopade.

Det är lite märkligt. Varför inte använda sig av tablaskvinnan hela tiden? Med henne blir det ju onekligen livfullare. Å andra sidan förstärks det hypnotiska draget av trancemusik när slagverken är loopade.

Frågar mig också vad pappa Medisettis roll är. Han sitter på en pianopall vid sidan om och håller takten med händerna. Möjligen är han där som en trygg och stabiliserande faktor, men det ser mer ut som att han är en övervakare.

Konserten följer ett givet mönster. Melodiska teman spelas unisont, följt av ett slags vänskapligt duellerande där systrarna utbyter snabba fraser med varandra. Den som inte spelar håller takten med handen.

Det är snabbt, intensivt och ganska så underbart. Fingrarna glider rastlöst över halsens band vilket gör att musiken hela tiden befinner sig i ett framrusande flöde.

Inget överraskande händer så det är bara att, vilket förvisso inte är helt lätt för en västerlänning, bli del av flödet och glömma tid och rum.

Det har talats om psykedelia och trancerock och visst kan man tänka 1967 och George Harrison och sitarrock för hippies men det känns mest som en marknadsföringsstrategi. Mandolinen ger en delvis annorlunda karaktär, och nog finns det fog för att tala om en egensinnig förnyelse, men musiken är ändå djupt rotad i det traditionella Indien.

En sista grej. Publikresponsen är mycket god. Men de hårda applåder och aggressivt entusiastiska utrop som är så vanliga på Fasching passar sällsynt illa denna gång. Det är nästan som att till och med själva applåderandet är olämpligt. Den bästa vördnadsbetygelsen vore nog att sätta handflatorna mot varandra och buga lätt. Så som de blyga och lågmälda indiska systrarna själva gör.

©Dan Backman 170608