kritik sedan 1993

The Unthanks: Diversions, Vol. 4: The songs and poems of Molly Drake (Rabble Rouser/Border, 2017)

Molly Drake fick aldrig något erkännande under sin livstid, det var inte heller något hon eftersträvade. Maken Rodney spelade in henne i hemmet med en enkel bandspelare under 1950-talet men sångerna gavs ut först 2013, 20 år efter att hon gått bort.

Det är en alldeles underbar kollektion sånger som kanske aldrig skulle kommit ut om det inte vore för att Molly var moder till Nick Drake. Den idag närmast helgonförklarade brittiska singersongwritern – som tog sitt liv 1974, endast 26 år gammal – nådde inte heller ut under sin livstid men har kommit att bilda skola för en hel drös med singersongwriters från 90-talet och framåt.

Molly Drakes stämmningsfulla minnen, skarpsynta betraktelser och ibland lätt förnumstiga funderingar förs fram av starka melodier. Rösten är högtidlig och lite skör och pianoackompanjemanget sparsmakat. Texterna och dikterna är stundtals romantiska, och fyllda av längtan, men behärskade som en belevad afternoon tea. Man kan förstå att de hade en stor inverkan på sonens låtskrivande.

Att The Unthanks skulle ta sig an denna lilla men värdefulla låtskatt – som räckt till ytterligare ett album, ”Extras” – var nästan väntat: sångerna tycks liksom vara skrivna för dem.

Med Adrian McNallys sparsmakade akustiska arrangemang och systrarna Becky och Rachel Unthanks medvetet okonstlade röster – de sjunger som vore det en skolavslutning i mellanstadiet – drar sångerna förstås mer åt det folkmusikaliska hållet än i deras original. Allvaret och ödsligheten förstärks och det blir, vilket måste vara poängen här, mer The Unthanks än Molly Drake.

Ibland läser skådespelerskan Gabrielle Drake – ja, hon är dotter till Molly – en dikt och ibland väntar man sig att Robert Wyatt ska komma in med sin ljusa ledsna stämma, men det gör man å andras sidan alltid när de spelar.

Jag älskar verkligen The Unthanks och deras sätt att placera folkmusiken från nordöstra England mellan 1970-talets progressiva rockmusikscen och dagens hipster-indie. Är det några som ska tolka Molly Drakes fina sånger så är det just denna mycket speciella grupp.

Men ändå, när jag återvänder till Molly Drakes egna brusiga inspelningar så finns det en magi som gått förlorad: en spontanitet och en laddning som av naturliga skäl ej går att återskapa av andra.

Men ser man det som att albumen kompletterar varandra – vilket de i allra högsta grad gör – kan man tänka vidare och önska sig att också en känslig jazzvokalist skulle anmäla sig, det låter ju såväl Billie Holiday och ”Strange fruit” som lättsammare evergreens och jazzstandards om de här sångerna. Isabella Lundgren skulle säkert kunna göra något mycket intressant med dem. Eller Kurt Elling kanske.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170531

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: