Träd, Gräs och Stenar: Tack för kaffet/So long (Subliminal Sounds/Gåshud/Border, 2017)
Träd, Gräs och Stenar föddes ur en vison om rockmusik som en enande och frigörande kraft. Det var i slutet på det turbulenta 60-talet och, som Leif Nylén formulerade det i en Blå Tåget-sång, allt var liksom i rörelse.
Träden spelade en organisk och långsamt minimalistisk rockmusik som blev till stora rum att vistas i, inte bara lyssna på: en musikalisk boning och ett kollektivt sammanhang.
Idag, 48 år senare, är mycket annorlunda. Träden finns kvar, och spelar samma slags musik, men Thomas Mera Gartz och Torbjörn Abelli har gått bort och Bo Anders Persson har pensionerat sig. Endast Jakob Sjöholm finns kvar från de första åren, nya medlemmar har tillkommit.
Det sociala sammanhang som gruppen var en del av är historia och nostalgi men musiken har nått ut i världen. Det amerikanska bolaget Anthology Recordings gav förra året ut en samlingsvolym med alla livealbum och Träd, Gräs och Stenar jämförs sedan länge med de psykedeliska banden i USA och krautrockbanden i Tyskland.
Det är få som uppmärksammat närheten till Neil Young men jag är övertygad om att ett samarbete skulle bli alldeles fantastiskt. När Neil Young är på sitt mest trancerockiga humör och spelar evighetslånga gitarrsolon är han ute på precis samma slags distade och fuzzade kosmiska tripp som Träden.
”Tack för kaffet/So long” är ett på alla sätt och vis representativt album. Inspelat i bandets egna studio på Svartsjölandet mellan 2006 och 2012 och med bidrag av samtliga medlemmar, bortgångna, pensionerade och nytillkomna.
Alla som kan sin Träd, Gräs och Stenar-historia förstår att titeln är en blinkning åt Philemon Arthur & The Dung-låten ”In kommer Gösta”, en förtjusande naivistisk rockvisa som Träden gärna spelar på sina konserter. Här blir det till ett zenbuddistiskt tack för det kaffe som Gösta aldrig fick.
Musiken har alltid präglats av en tyngd och ett allvar, parad med den slags mystik som kan finnas i gamla folksägner. På detta sista album med alla originalmedlemmar är det särskilt påtagligt. Låttitlar som ”Sorgemarschen” och ”Farväl” talar sitt tydliga språk men här finns också plats för en stökigt proggpunkig bagatell som ”Pengar”.
Albumet är inte deras bästa men här finns några riktigt suggestiva stunder där gitarrerna, basen och trummorna omväxlande jobbar sig fram mot en shamanistisk extas, omväxlande skapar vackra ornament som slingrar sig runt, runt, runt utan vare sig en början eller ett slut. ”Högtryck över Svealand” är det allra bästa exemplet på det: en kollektiv seans kring elementära rockriff och där musiken kommer i den slags självsvängning som så många söker men så få når fram till.
I den inledande drygt 20 minuter långa och sakligt betitlade ragan ”E moll slow” är det helt underbart att höra hur Thomas Mera Gartz jobbar lika mycket med slagen mot trumskinnen som med luften och mellanrummen som omger dem. Ingen spelade som Mera, en unik musiker.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170628
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera