Margareta Bengtson: Fasching, Stockholm, 3 juni 2017
Klassiskt skolade musiker och sångare kan inte sjunga och spela jazz, det finns det ett otal exempel på.
Ok, Thomas Quasthoff är rätt bra, men han är väl undantaget som får bekräfta regeln.
Det omvända fungerar däremot hur bra som helst. Många jazzmusiker, absolut inte alla, kan tolka klassisk musik not för not men också förvandla musiken till jazz.
Margareta Bengtson utför just ett sådant förvandlingsnummer när hon, utan att våldföra sig på originalet, tolkar Richard Strauss smäktande vackra ”Vier letzte lieder”.
Det var den tyska kompositörens sist färdigställda verk: fyra tonsatta dikter av Joseph von Eichendorff och Herman Hesse. Komponerade för sopran och orkester men här arrangerade och framförda av Margareta Bengtson, sång och harpa, Adam Forkelid, piano, Johnny Åman, bas, och Cornelia Nilsson, trummor.
Musikerna tar sig an uppgiften med stort allvar men tonar på gott och ont ner det romantiskt smäktande. Margareta Bengtson har, som vi vet, en vackert skolad röst och skulle antagligen kunna framföra sångerna som de ursprungligen var tänkta.
Harpans kraft är, som vi också vet, stark och förtrollande och ger en guldkantad förfining åt de till formen öppna och atmosfäriska tolkningarna.
Genomkomponerade och hårt arrangerade partier går lika skarvlöst in i improviserade utfärder som det musikaliska uttrycket osynligt och ohörbart pendlar mellan det klassiska och jazzen.
Jag kan möjligen tycka att Cornelia Nilssons trummande kunde fått vila lite, det skulle stärka dynamiken. Å andra sidan spelar hon med ett så känsligt anslag att det aldrig blir störande. Och jag gillar när hon adderar gnisslande cymbaler, det skaver på helt rätt sätt.
Adam Forkelid broderar ut sångerna med finess och uppfinningsrikedom och beblandar sig med Margareta Bengtsons harpa så snyggt att det blir till en enad klang.
Johnny Åman jordar sångerna med sin kontra samtidigt som han går upp i ett sådant högt register att basen får en mer solistisk funktion.
Frågan är om Margareta Bengtson hade behövt översätta texterna? De går inte riktigt fram, i alla fall inte till mig, och det tyska språket hade förstärkt det allvarliga och gammalmodiga på ett bra sätt.
Det är stundtals lite stelt och oförlöst men det är uppenbart att den väg som Margareta Bengtson här inträtt på är rätt väg. Hoppas att hon går vidare med undersökandet.
Det framförs även del annan musik. Margareta Bengtson är ju både en bra låtskrivare och en framstående tolkare av standards, hennes album ”I’m old fashioned” är ett utmärkt exempel på detta.
På Fasching får vi bland annat en svängigt uttrycksfull ”Twisted” och en mycket fin och joni mitchellskt öppen och atmosfärisk tonsättning av en Ylva Eggehorn-dikt.
©Dan Backman 170604
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera