Edgard Varèse: ”Amériques”, Kungliga Filharmonikerna, Konserthuset, Stockholm, 1 juni 2017
Det är inte ofta man får tillfälle att höra Edgard Varèse framföras från en svensk scen. Det är därför en händelse värd att notera och bevista när Filharmonikerna under ledning av Sakari Oramo framför den franskamerikanska kompositörens ”Ameriques” (i den reviderade versionen från 1927).
Det är första gången någonsin som det drygt 20 minuter långa verket framförs i Konserthuset och symfoniorkestern är, som sig bör när det handlar om Varèse, utrustad med extra många slagverkare. Jag räknar till fjorton stycken, många av dem med i sammanhanget rätt ovanliga instrument.
Allra ovanligast är förstås den manuellt hanterade siren som opereras av en för uppgiften avdelad slagverkare. Sirenens vinande ljud, stigande och fallande, spelar en oroande huvudroll i verket och förstärker den känsla av kaotisk storstad – tänk New York på 20-talet – som till viss del präglar musiken.
”Ameriques” var kompositörens första verk efter att han emigrerat från Frankrike till USA. Det är inte hans bästa men det ger en bra bild av den intensiva, dynamiska och, i god mening, jobbigt bullriga musik han skrev.
Med start i en lyrisk tvärflöjt som låter Debussy utvecklas verket snabbt till ett vitalt kaos av dissonanta klangkroppar som omväxlande rör sig en kubistisk koreografi, omväxlande kolliderar med varandra.
Det är ju så med Varèse att melodidiken inte direkt prioriteras, det är mer som att symfoniorkestern delas upp i olika block som kontrasteras mot varandra. Det blir ett jäkla liv helt enkelt.
Mot slutet är det som att Varèse radar upp brutala crescendon som alla pekar mot en slutpunkt som aldrig vill infinna sig. Det blir frustrerande, fast på ett härligt galet sätt.
När det äntligen tar slut, med sirenen i högform, vill man bara att det ska börja om på nytt.
Sakari Oramo dirigerar fram en mycket livfull och dynamisk tolkning. Det både låter och ser ut som att Filharmonikerna tycker att det är kul att framföra denna krävande och rastlöst framåtrusande musik.
Ibland, när det bullrar som mest dramatiskt, är det som musiken till en sci-fi-film med låg budget från slutet av 50-talet: vid ett tillfälle kan jag visualisera slutstriden mellan silvriga utomjordingar, galna vetenskapsmän, nordkoreanska regeringstjänstemän och ett gäng mycket trasiga zombies i ett ryskt stålverk. Typ.
90 år efter dess tillkomst låter ”Ameriques” fortfarande högmodernt. Det ger näring åt tanken att Varése var långt före sin tid och förhoppningen att hans visionära verk kommer att bli allt vanligare i konserthusen världen över.
Det hade förstås varit toppen om något verk av Frank Zappa inkluderats, hans mycket korta stycke ”Naval aviation in art?” hade, för att ta ett exempel, passat som handen i handsken på denna konsert.
Varèse-fanatikern Zappa är väl den som gjort mest för att popularisera och sprida Varèse och hans musik, i alla fall utanför den klassiska musikvärlden. Zappa diggade honom så mycket att han snodde delar både av musiken och själva ljudbilden. Men det kanske jämnar ut sig: Varése själv inkorporerade ju musik av Schönberg, Mahler och Stravinskij i ”Ameriques”.
Kvällen på Konserthuset innehöll även verk av Stravinskij, enbart för blåsare, och Sjostakovitj, hans första violinkonsert. I det sistnämnda briljerade violinisten Alina Abragimova med knappt hörbara flageoletter och supersnabba, furiöst intensiva, passager där steget till ett viruost gitarrsolo i ett stycke symfonisk progrock blev väldigt litet. Det jubel som mötte henne efteråt var fullt förståeligt.
©Dan Backman 170602 (foto Jan-Olav Wedin)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera