kritik sedan 1993

Natalia Mateo: De profundis (ACT/Naxos, 2017)

Går det att göra en vettig cover på I will always love you? Ja, faktiskt. Natalia Mateo plockar isär den, skrubbar bort all sentimentalitet och harmoniserar melodin så att den låter som om den vänts ut och in.

Jag brukar vara allergisk mot den sortens tolkningar – irriterar mig över att melodierna tagits bort – men här lockas nya skikt och betydelser fram ur Dolly Partons megaklassiker. Mateo och hennes band börjar från nollägget och bygger mästerligt upp den mot mörk och vindpinad fusionjazz.

I will always love you är förvisso en höjdpunkt men Natalia Mateos tredje album är starkt och dynamiskt även sett i sin helhet. Den polska sångerskan, numera bosatt i Berlin, har ett teatraliskt utspel som inte känns krystat utan tvärtom bidrar till musikens originalitet. Hon sjunger omväxlande på polska, engelska och tyska och har med sig den polska traditionsmusiken i sin samtida jazz.

Bandet är med henne i snårskogen och bidrar förtjänstfullt till att musiken blir både hotfull och varm. Saxofonisten Sebastian Gille blåser suggestiva rökslingor och gitarristen Dany Ahmad kliver ibland fram med lysande solon.

Men det är Natalia Mateo som, med svartsminkade ögonlock, ger musiken och texterna den slags slaviska svärta som gör att albumet höjer sig över mängden.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 2/2017

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: