kritik sedan 1993

Diana Krall: Turn up the quiet (Verve/Universal, 2017)

På ”Turn up the quiet”, en paradoxal men mycket adekvat albumtitel, återvänder Diana Krall till de jazzstandards som varken hon, Bob Dylan eller världens alla andra sångare och musiker med smak för gamla tider och starka melodier tycks bli färdiga med.

På det förra albumet, ”Wallflower”, tog hon sig an klassisk mjukpop från 60- och 70-talet, som ”California dreamin'” och ”I’m not in love”. Det gick inget vidare, men på albumet innan dess, ”Glad rag doll”, tolkade hon pigga jazzlåtar från 20- och 30-talet så bra att det kan ses som ett av hennes allra bästa.

Nu har Krall och producenten Tommy LiPuma – som hon jobbat med under hela karriären men som gick bort tidigare i år – bläddrat i den där stora amerikanska sångboken igen och plockat ihop en kollektion lika romantiska som outslitliga sånger. Cole Porters ”Night and day” och Johnny Burkes och James van Heusens ”Like someone in love” är förvisso sönderspelade men annars har de valt sånger som kanske inte brukar vara förstahandsval.

Diana Krall är inte en artist som skruvar isär sångerna hon tolkar, så det är inga konstigheter som bjuds. Det är måhända ovanligt att inleda den kärleksrusiga ”Like someone in love” med enbart sång och Christian McBrides avspänt virtuosa kontrabasspel, men det är i den avskalade ljudbilden och det nedtonat men starka emotionella vokala uttrycket som albumets kärna ligger.

Det är som att Diana Krall skruvat upp den känslomässiga laddningen i rösten – fast genom att, som albumtiteln anger, förstärka det lågmälda – och tonat ner pianospelet till ett minimalistiskt minimum. I de fåtal solon hon spelar låter det som att hon snabbt satt sig ner på pianopallen och med en förströdd elegans klinkat lite med högerhanden på klaviaturen. Naturligtvis förhåller det sig precis tvärtom: det kräver ju en total behärskning av uttrycksmedlen för att välja bort istället för att lägga till.

Den ljuvliga bossaversionen av megaklassikern ”Night and day” är det kanske bästa exemplet på detta. Diana Krall sjunger med det slags avmätta tonläge som bara hon kommer undan med och klinkar på pianot som vore hon Antonio Carlos Jobim eller, ursäkta en banal metafor, som om hon rörde runt bland isbitarna i en sval cocktail. Musikerna runt omkring henne spelar lojt, som om de höll på att somna i värmen, och drömskt arrangerade stråkar sveper in som ett eko från hennes bossafärgade album ”Quiet nights”.

Krall och LiPuma har använt sig av tre olika ensembler – trio, kvartett, kvintett – men då fokus ligger på sången blir det inte splittrat. Lite överraskande kommer countryviolinisten Stuart Duncan, som också kan höras på det akuella albumet med Per Gessle, in i Capitol-studion. Då blir det en anstrykning av den hästjazz som också färgade ”Glad rag doll”.

Det finns stunder på ”Turn up the quiet” där laddningen försvinner, som den slentrianswingiga ”Blue skies” och den överromantiska ”Sway”. Men sett i sin helhet är det ett album som, trots att det borde vara omöjligt, lyckas krama ur nya betydelser och känslor ur några av musikhistoriens allra vackraste och mest gediget byggda sånger.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170511

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: