World spirituality classics 1: The ecstatic music of Alice Coltrane Turiyasangitananda (Luaka Bop/Border, 2017)
Talking Heads-mannen David Byrne har, via sitt skivbolag Luaka Bop, uppmärksammat världen på en rad viktiga men bortglömda och förbisedda artister och grupper.
Tropicaliagruppen Os Mutantes till exempel. De var förvisso stora hemma i Brasilien men inte här i väst innan Luaka Bop släppte en samling.
Och Shuggie Otis. Han nådde ingenstans med sina två visionärt souliga mästerverk från tidigt 70-tal men fick en ordentlig och rättvis upprättelse 2001 via samlingen ”World psychedelic classics 2: California soul”.
Nu har Luaka Bop-teamet grävt djupt i den avantgardistiska amerikanska jazzfåra som med start i det sena 60-talet blickat högt upp i kosmos oändlighet och djupt in i fjärran österns religioner. Utan att tappa kontakten med samtiden och det jordiska.
Vad man hittat, och nu sammanställt till en fantastisk utgåva, är lika obskyrt som det varit åtråvärt för skivsamlare: Alice Coltranes privatpressade kassetter. Producerade mellan 1982 och 1995 och sålda i affärer för hälsokost och new age-böcker och på hennes eget ashram utanför Los Angeles.
Pianisten och harpisten Alice Coltrane, född McLeod 1937, uppmärksammades via sitt äktenskap med saxofonisten John Coltrane och deras andligt orienterade musicerande.
Efter John Coltranes bortgång 1967 fortsatte hon med delvis samma tunga jazzmusiker och gav ut fantastiska album, som under årens lopp vuxit i betydelse, innan hon hängav sig åt den indiska gurun och yogamästaren Swami Satchidananda och grundade sitt eget ashram.
Den musik som här samlats skiljer sig från de mer renodlat jazziga album hon släppte innan 1975 års ”Radha-Krshna Nama Sankirtana” och bygger på vediska mantran från Indien och Nepal, sådana man kan höra när Hare Krishna-folket missionerar på gator och torg.
Den avgörande skillanden här är att jazzmusikern Alice Coltrane lyfter det envetna mantra-rabblandet till en sfäriskt mångfacetterad och geniunt transcendental musikupplevelse där inbillade skillnader mellan indisk religiös musik, soul, gospel, electro, synt och jazz upphört.
Sången står i centrum, solo eller körsångare från ashramet, men det är i mötet med klaviaturerna (gospelfärgad hammond och lite plastiga 80-talssyntar) och de drivande slagverken (cymbaler, bjällror, handtrummor) som magin uppstår.
Ibland lägger en tamboura grunden på ett klassiskt indiskt vis, ibland sveper kosmiskt förtätade stråkar in som en dimma.
I ”Er Ra” sjunger Alice Coltrane till eget komp på harpa. Då tänker jag dels på Don Cherrys 70-tal, dels på att hon spelade på Laura Nyros ”Christmas and the beads of sweat” (och introducerade Nyro för Swami Satchidananda).
I den ljuvligt halvsovande ”Keshava Murahara” väntar jag bara på att Jon Hassells dimmiga trumpet och Carlos Santanas själfullt latinobluesiga gura ska dyka upp (som den gjorde på deras gemensamma album ”Illuminations”).
Alltsammans är således ganska så underbart: rörande i sin hängivna gudfruktighet, tillbakalutat suggestivt, hypnotiskt monotont.
Det är i år tio år sedan Alice Coltrane Turiyasangitananda lämnade sin fysiska kropp – det är så hon själv såg det – en anledning så god som någon att uppmärksamma och återupptäcka en säregen och genrebefriad musik som fortsatt att trollbinda nya lyssnare och influerat generationer av musiker.
©Dan Backman 170504
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera