Skönheten och Odjuret (2017)
Det är lite genialisk att låta Emma Watson spela Belle i den nya Disney-filmatiseringen av musikalen ”Skönheten och Odjuret”. Det är ju som att den modiga och kloka Hermione, som hon spelade i ”Harry Potter”-filmerna, vuxit upp, fast i en annan familj och ett annat land. Som Belle har hon mognat till en ung bokslukande kvinna som längtar bort från den inskränkta franska by hon hamnat i.
Det blir ju lätt så att man blandar ihop skådespelare och rollfigurer. Ibland blir det bara konstigt – som när David Duchovny gick från att vara Fox Mulder i ”Arkiv X” till att bli Hank Moody i ”Californication” – men här stämmer allt.
Belle är käck och kavat och älskar sin mysiga pappa. Hon är också modig och klok som Hermione och ser den litterära prins som bor inuti det till en början skrämmande odjuret (den prins som blivit förtrollad när han vägrade en fattig kvinna husrum för natten).
Jo, det slutar lyckligt: för Belle, pappan och prinsens betjänter som blivit förtrollade till ljusstakar och hushållsredskap. Det är bara Gaston, Belles buffliga uppvaktare, som mister livet.
Så mycket till historia är det inte. Och inte heller är det någon stor grej att Disney äntligen, men väldigt försiktigt, släpper fram en gay-karaktär. Men det är ju en musikal detta så det finns annat att glädja sig åt: musik och sång och dans och vackra kläder. Och, inte att förglömma, ett äkta sagoslott.
Det mest glittrande örhänget är förstås ”Beauty and the Best”, en av musikalhistoriens stora melodier. Sentimentalt tindrande och med en snyggt och stabilt konstruerad melodi som tål att lyssnas på om och om igen. Här framförd på bästa tänkbara sätt av Ariana Grande och John Legend. Att den är lite stunsigare än originalet med Céline Dion och Peabo Bryson är bara bra.
Emma Watson gör ”Belle” – sången där hon vandrar omkring i den lilla byn och småpratar med de bofasta – med stor charm. Céline Dion sjunger så jobbigt som bara hon kan göra, men ”How does a moment last forever” är ju en så fin låt att den ändå funkar.
Audra McDonald framför ”Aria” så ståtligt att den kan misstas för en Sondheim-sång från ”En midsommarnattsdröm”. ”Main title: Prolouge Pt 2”, låter som något av Lloyd Webber (typ från ”Fantomen”).
Alan Menkens musik är bra, men alltså något av ett hopkok: snyggt gjord men utan någon tydlig och personlig avsändare.
©Dan Backman 170423
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera