kritik sedan 1993

Laura Marling: Semper femina (More Alarming Records/Playground, 2017)

Laura Marling har sedan debuten 2008 med ”Alas, I cannot swim” rört sig mot en av både kritiker och publik alltmer vördad position, framför allt i hemlandet England. I Sverige har det gått trögare, visst är vi många som hängivet följer den 27-åriga singersongwritern men vi märks inte så mycket.

Till en början var hon del av den brittiska folkrockvåg, med band som Mumford & Sons och Noah & The Wale, som svepte över världen mot slutet av 2010-talet. Med 2013 års ”Once I was an eagle” blev hon något mer än en singersongwriter bland andra: när hon på allvar funnit sin egen röst klev hon upp till en nivå ovanför ösiga folkrockband och introverta sångare med gitarrer.

Idag är hon en av få som tål att jämföras med Joni Mitchell. Det är stora ord men Laura Marlings konstnärsskap har en jämförbar tyngd både musikaliskt och textmässigt. Och nog finns det släktskap dem emellan, även om Marling – som nämnt både Joni Mitchell och Dolly Parton som inspiratörer – förvaltar arvet självständigt och personligt.

Det går att dra paralleller till Joni Mitchell även när det gäller sättet att sjunga på. Båda har ett allvarligt, upphöjt och distansierat tonläge: det handlar om medveten gestaltning, inte om att söka ett naturligt och jordnära uttryck. Som en konsekvens blir det röster att beundra på avstånd, inga man kan bli kompis med. Att Laura Marling tycks blyg och obekväm i intervjusituationer förstärker bilden av ett komplext artistskap.

”Semper femina” är Marlings sjätte album och har, som de föregående, en delvis annorlunda ljudbild. Jag är inte helt säker på att albumets producent Blake Mills är rätt man för uppdraget men då sångerna är starka i grunden klarar de av sparsamt strösslade elektroniska inslag.

Titeln är hämtad från Vergilius nationalepos ”Aeneiden”. Det kan översättas som ”alltid en kvinna”, vilket stämmer bra med det textmässiga fokuset på en kvinnlig sfär. Marling gör en poäng av det kvinnlig perspektivet men då man alltid vill läsa hennes texter som delvis självbiografiska blir det egentligen ingen skillnad mot förr.

Som den äkta singersongwriter hon är så är det i mötet mellan poesin och hennes utvecklade känsla för melodier och stämmningar som hennes styrka ligger. Sedan ”Once I was an eagle” är det som att sångerna fått drag både av den brittiska folksångartraditionen och den amerikanska folkrocken, särskilt den som frodades i Laurel Canyon från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet.

Vill man roa sig med att leta referenser kan man ana spår både av Buffalo Springfields ”For what it’s worth” och Lou Reeds ”Walk on the wild side” i ”Wild fire”. I basslingan som driver ”Soothing” hör jag likheter med Beatles ”Come together” och Serge Gainsbourgs ”Music”. Det rör sig inte om plagiat, det är mer som att hon, medvetet eller omedvetet, kommit in på samma våglängd.

Ett tecken på hennes storhet är att det ändå låter mest Laura Marling om sångerna. Hon har ju skapat sig en egen nisch.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170308

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: