Josef Frank, ”Against design”: ArkDes, Stockholm, 2017
Den bästa med Millesgårdens Josef Frank-utställning förra året var alla fina akvareller som letats fram. Landskap, stadsbilder, stilleben – till och med mytologiska motiv – målade mot slutet av hans levnad och aldrig tidigare visade. Charmiga och härligt anspråkslösa men gjorda med säker hand.
I övrigt var utställningen, med möbler och textilier exponerade som vore de till försäljning, mer att betrakta som en Lidingö-filial till Svenskt Tenn.
När Josef Frank nu åter ägnas en stor utställning i Stockholm, denna gång på ArkDes, lyfts också en mer okänd sida av det österrikiska geniet fram: arkitekten Josef Frank.
Här i Sverige ser vi honom främst som formgivare av möbler och textilier, ett varumärke i sig själv svår att separera från arbetsgivaren Svenskt Tenn. I Österrike, där utställningen är producerad, är det istället hans gärning inom arkitekturen som är mest beryktad.
Vi känner förstås till hans fem tidlöst funkis-strama Falsterbovillor, de enda som realiserades i Sverige. Men här finns många exempel på de villor, radhus och flerfamiljshus han ritade under åren i Österrike. Många av dem avsedda för arbetarklassen, som de enkla men hipster-mysiga och trädgårdsförsedda radhusen för arbetarna på pappersbruket i Ortmann, ritade 1922. Mer omtalade är hans villor för de välbeställda, som Villa Beer i Wien, en ädelfunkis-skapelse från 1929-30 som här ägnas ett bildspel.
Tar man sig igenom utställningen systematiskt blir det till en kronologisk resa genom Josef Franks yrkesverksamma liv i Österrike, USA och Sverige. Vi får en bakgrund med lärare och samtida arkitekter som Adolf Loos och Josef Hoffmann och kan beundra oerhört fina akvarellteckningar som Frank målade för sin avhandling om renässansarkitekten Leon Battista Albertis kyrkobyggnader.
Vi får se de första inredningarna, omkring 1910, med tunga och pompösa möbler och följa hur han utvecklades till att bli en av modernismens pionjärer, bara för att efter en tid vända sig mot dess stränga och formalistiska drag.
Det är här som utställningens krystade titel (dessutom på engelska) ”Against design” kommer in: man vill peka på hur Frank hade en ”mjukare, mer tillåtande inställning” och hur han lät slumpen ta viss plats. Han formulerade till och med en slags filosofi kring detta, ”accidentism”, lanserad 1958 i tidskriften Form.
Josef Frank ritar inte bara hus i Wien. Han formger mängder av möbler och driver inrednings- och möbelfirman ”Haus & Garten” tillsammans med kollegan Oskar Wlach.
Det går mycket bra men eskalerande antisemitism i 1930-talets Österrike får Josef Frank och hans svenska hustru Anna att lämna landet för Sverige och ett, som vi alla vet, mycket framgångsrikt samarbete med Estrid Eriksson på Svenskt Tenn.
Framgången i Sverige inkluderar ej husbyggande. Endast tre hus blir uppförda, de i Falsterbo, men han ritar många. Bland dessa finns mindre ”fantasivillor” och en 22 våningar hög tillbyggnad till Riksdagshuset på Helgeandsholmen. Med på utställningen finns också hans skisser till omformningen av Kungsträdgården i början av 50-talet. Förslaget fick ingen respons från juryn.
Det är svårt, näst intill omöjligt, att inbördes värdera de olika delarna av Josef Franks konstnärliga gärning. Mannen var ett snille, produktiv som få och med en fingertoppskänsla för boendet i alla dess aspekter. Men det är svårt att inte älska sönder hans makalöst dekorativa och rytmiskt rapporterade mönster som här, naturligtvis, fått ett eget litet hörn. Med både tryck och original.
Hur mycket de än exponerats i dåliga heminredningsreportage, och hur övermätt man än kan vara på varumärket Svenskt Tenn, så besitter dessa mönster en konstnärligt gestaltad positiv energi som inte mattats något av tidens gång.
Utställningen är producerad av design- och konstmuseet MAK i Wien och visas i en bearbetad form på ArkDes. Den breddar och fördjupar bilden av Josef Frank och har något att ge såväl novisen som kännaren.
Men scenografin och den grafiska designen når inte upp till Josef Frank-standard och lirar inte heller med hans estetik. Den lägger sig inte direkt i vägen för det som visas men den lyfter inte heller något. Jag antar att vertikala och horisontella balkar ska ses som en slags husstomme men det känns mest som ett omständigt sätt att skapa rum och få något att hänga skärmar och vepor på.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170311
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera