Andrewskij: Andrewskij (2017)
Upphovsmannen kallar det för ”skandinavisk folklore”, med tillägget ”orkestrerad som musiken till ett barnprogram från det forna DDR”.
Det är ingen dålig, om än ofullständig, karaktäristik. Det här är ju instrumentalmusik – till största delen framförd av Andrewskij själv – som inte går att ringa in i en enskild genre.
Är det konstmusik? Ja, kanske. Ser man till de komplexa arrangemangen och de olika teman som flätas in i varandra går det onekligen att rubricera musiken sålunda.
Är det folkmusik? Jo, i viss mån. Fast knappast i någon traditionell mening. Mer som att skärvor av Jan Johanssons tolkning av den svenska folkmusiken uppdaterats, skruvats till och dekonstruerats.
Är det jazz? Nja, harmoniken kan ibland vara lite jazzigt färgad men det improvisatoriska är hållet på ett minimum. Det finns en ljus känsla som kan dra åt Chick Corea-hållet, även om Andrewskij spelar på en annan planhalva.
Är det pop? Tja, möjligen pop som i populärmusik, sådant som spelades i Melodiradion på 60-talet. Lite easy listening, fast alienerad och förvrängd i en skrattspegel.
Är det rock? Absolut inte.
Är det bra? Ja, jättebra.
Jag är visserligen part i målet. Jag har följt arbetet på rätt nära håll och jag har fotograferat/målat bilden här ovan på Andrewskij (som naturligtvis heter något helt annat). Vi har till och med spelat ihop en gång i tiden. I en trio som Andrewskij påstår hette något så genialiskt som Tre Systrar.
Icke desto mindre kan jag, med 23 års erfarenhet, med absolut säkerhet hävda att detta både är mycket bra och mycket egensinnigt.
Det går att droppa artistreferenser. Det kan man alltid.
Musikens upphackade karaktär och den ofta förekommande xylofonen gör förstås att Frank Zappas namn kommer upp till ytan. Fast kanske mer som att den filtrerats genom Samla Mammas Manna. Minus jazzrocken.
Astor Piazzolla, inte bara för dragspelet. Fast även där filtrerad och skruvad till ett uttryck som är mer neurotiskt än melankoliskt.
Jan Johansson och Chick Corea har jag redan nämnt, men sedan tar det stopp. I alla fall just nu.
Jag föreställer mig att denna mycket stringenta och välspelade musik skulle vara utmärkt råmaterial för en balett. Likaså som filmmusik.
Ett spår som ”The whistle” är som gjort för ett barnprogram. Fast kanske inte nödvändigtvis begränsat till en produktion från det forna DDR. Det skulle funka lika bra i Bolibompa.
Avslutningsvis har jag några marginella, men dock, invändningar. De äro tre till antalet.
1. Det blir lite för mycket information att processa. Några vilopunkter, där musiken lugnar ner sig och slår sig till ro med en kopp te och en kanelbulle, hade varit välgörande för helheten.
2. Jag hade inte tackat nej till några fler solon. Andrewskij är en strålande solist men här hittar jag bara några mycket fina gitarrsolon i ”Cousins”. Med handklapp i en udda taktart blir det lite som Frank Zappas gitarrsolo i ”Nine types of industrial pollution”. Det är, bör noteras, en sjukt smickrande referens.
3. Bruket av marschtrumma är så omfattande att det gränsar till missbruk.
©Dan Backman 170206
Dan Backman Musik Konst 
Ett svar till “Andrewskij: Andrewskij (2017)”
Jamen, du är ju bara BÄST!!!
Och lysanade att nämna Tre Systrar – som ju gav ett förnyat, befriande och mer anarkistiskt förhållningssätt till saken.
Och det blir mindre marchtrumma framöver!
> 6 feb 2017 kl. 12:58 skrev Dan Backman Musik Konst : > >
GillaGilla