The book of Mormon: Chinateatern, Stockholm, 26 januari 2017
”The book of Mormon” är senare års största Broadway-succé. Att den nu sätts upp i Stockholm, för första gången översatt till ett annat språk, är värt en applåd. Det här är ju en klassiskt konstruerad musikal som tål att jämföras med de riktigt stora föreställningarna i genren. Det tog visserligen sex år att få hit den, men med tanke på dominansen av gamla säkra kort och hafsiga jukeboxmusikaler är det en mycket välkommen satsning.
Att göra en musikal om ett gäng mormoner på frälsningsuppdrag i norra Uganda kan tyckas udda. Men Robert Lopez och ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone kommer undan både med hädelser och vulgariteter och en vilt krängande historia späckad med provokativa kulturkrockar. Det gjorde även Monthy Python-gänget på sin tid med ”Life of Brian”.
Satiren är alltså av det grovkorniga slaget, precis som i den animerade serien ”South Park”. Upphovsmännen slår vilt mot alla håll och förvränger såväl de vita missionärerna i sina prydliga vita skjortor och svarta slipsar som de svarta afrikanerna i färggrant mönstrade och löst sittande kläder, plågade av fattigdom och aids.
I centrum av historien står Äldste Price (Linus Wahlgren) och Äldste Cunningham (Per Andersson). Den förstnämnda en duglig Ken-docka inläst på skrifterna av grundaren och profeten Joseph Smith, den andra socialt missanpassad, tvångsmässigt ljugande och med få, om ens några, insikter i vad Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga predikar. Det är ett klassiskt radarpar som erbjuder mycket komik, något som Linus Wahlgren och Per Andersson förvaltar mycket väl.
I historien – som väl också kan ses som ett resonemang kring blind tro, religiös fanatism och despotisk maktutövning – ingår också den troskyldiga Nabulungi Hatimbi (Samantha Gura) och en krigsherre (Camilo Ge Bresky) som hotar att könsstympa byns alla kvinnor.
Parker, Stone och Lopez vill förstås också berätta om grundaren Joseph Smith och den något udda kristendom han predikat efter att av ängeln Moroni mottagit ett antal gulplåtar, översatta till den bok, Mormons bok, som än idag delas ut av missionärer världen runt. Historiken är roligt karikerad med en sagolikt idealiserad Joseph Smith, lika perfekt kostymerad av Camilla Thulin som suveränt stiliserad av Lars Göran Persson.
Historien som berättas är strösslad med tröttsamt mycket sex- och bajs-skämt, och den svenska uppsättningen är något för uppskruvad i sitt tonläge, men den pryds av lika oväntade som snyggt sammanfogade vändningar. Med så många pryda vita män på plats i en musikal är det förstås också upplagt för en hel del gay-skämt.
Såväl scenografi som koreografi är av hög klass men det är Robert Lopez fantastiska musik som håller ihop allt och lyfter föreställningen till Andrew Lloyd Webber-nivå och gör att man ibland vill referera till riktiga tungviktare som Rodgers & Hammerstein och Stephen Sondheim.
Lopez har redan visat sitt mästerskap med ”Avenue Q”, och sångerna till ”Frost”, och här är han minst lika bra. ”Bara släck”, om mormonernas förmåga att förneka allt jobbigt, är en härligt pigg sång som kunde platsat i ”Sound of music” medan ”Sal tlay ka siti”, Nabulungis längtan efter att få besöka mormonhuvudstaden Salt Lake City, är en tindrande romantisk ballad av högsta Disney-klass, känslosamt framsjungen av Samantha Gurah.
Den gamla goda hårdrocken från 70-talet får också plats när Äldste Price inte längre orkar med motgångarna för mormonerna i den lilla byn och slumrar in i en ”Spooky mormon mardröm”. Det låter himla mycket Deep Purple om det suggestivt och roligt framställda helvete han hamnar i.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170128
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera