kritik sedan 1993

La La Land (2017)

”La La Land” är den senaste i raden av lyckade musikalfilmer. Det är ju så beskaffat att musikaler gör sig väldigt bra på vita duken, inte bara på scenen. ”Singin’ in the rain” (1952), ”Paraplyerna i Cherbourg” (1964), ”Sound of music” (1965), ”Everybody say’s I love you” (1996) och ”Les Miserablés” (2012) är några särskilt lyckade exempel på det.

”La La Land” är gammalmodigt romantisk men förlagd till dagens Los Angeles, företrädesvis Hollywood. Och inte så sällan inne på Warner Brothers område, där en av huvudpersonerna, Mia (Emma Stone), jobbar på ett kafé.

”La La Land” är alltså ännu en av alla dessa filmer där filmfabriken besjunger sig själv. Inget att säga om det: tvärtom är det en av Hollywoods paradgrenar.

 

La La Land (2016) Sebastian (Ryan Gosling) and Mia (Emma Stone)

 

Storyn är egentligen inte så mycket att hänga i julgranen. Mia bor ihop med tre kompisar, går på castings och jobbar på kafé. Sebastian (Ryan Gosling) är en jazzälskande pianist som tvingas försörja sig som barpianist och drömmer om att öppna en egen jazzklubb.

De tu möts och blir, efter lite strul, ett par. Vad som händer sedan är rätt ointressant, det viktiga här är inte berättelsen utan de små saker som händer inuti den.

”La La Land” är ingen ”Paraplyerna i Cherbourg” där allt sjungs och dansas fram. Tvärtom är det ganska långt mellan musikalnumren. Så långt att man ibland liksom glömmer bort att det är en musikal. När det ska till att sjungas och dansas är det dessutom så snyggt gjort att det faller sig helt naturligt.

 

06lalaland1-articlelarge-v3

 

Filmen får en rivstart när en bilkö på en motorvägsbro förvandlas till ett spektakulärt sång- och dansnummer. Justin Hurwitz salsajazz svänger grymt och melodin är precis så komplex och omedelbar som andra riktigt stora musikalnummer. En klassisk öppningsscen på alla sätt och vis.

Utan att förringa Damien Chazelle, som skrivit och regisserat filmen, är det musiken som lyfter musiken högt, högt upp i den ljuva musikalhimlen. Både Justin Hurwitz och Robert Lopez (”The book of Mormon”) kan hantverket och vet exakt hur man konstruerar musiken att bli så smäktande romantisk och svängigt dansant som den måste vara.

Hurwitz låter musiken vara traditionellt men lite uppdaterat showig och har kryddat med jazz. Han har, som sig bör, skrivit två teman som kommer tillbaka. Dels den gammaldags och franskt klingande melankoliska pianoslingan ”Mia & Sebastian’s theme”, dels den söta ”City of stars”, som låter lite som en vaggvisa.

Emma Stone och Ryan Gosling kanske inte är några fantastiska sångare och dansare men det är bara sympatiskt, och ger filmen mer tyngd och trovärdighet. Ibland är det ju lite jobbigt när sång- och dansnummer blir till virtuosa uppvisningar i perfektion. Möjligen är det symptomatiskt att musikalens svagaste nummer, ”Start a fire”, framförs av John Legend. Men han är ju en tråkmåns.

©Dan Backman 170130

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: