kritik sedan 1993

Klara Kristalova: Galleri Magnus Karlsson/Sara Möller: Domeij Gallery/Susanne Larsson: Susanne Pettersson Gallery, Stockholm 2017

Det kan se ut som en trend men antagligen är det mer av en tillfällighet att tre av årets första galleriutställningar har stengods som gemensamt materialtema. Glaserad keramik, som man också kan benämna det, är knappast förstahandsvalet för idag verksamma skulptörer, men man kan till exempel lyfta fram Per B Sundberg och Alexander Tallén, som båda hade lysande utställningar i Stockholm förra året, för att påvisa lerans potential.

Denna gång är det tre kvinnor – Klara Kristalova, Susanne Larsson och Sara Möller – som ställer ut. Av dessa är förstås Klara Kristalova den starkast lysande konststjärnan, med många uppmärksammade utställningar såväl här hemma som ute i stora världen.

Utställningen hos Magnus Karlsson är den femte i ordningen och den första i Stockholm sedan hon visades i stor skala på Bonniers Konsthall 2012. Då som nu visas keramiska verk i en platsspecifik installation. På Bonniers Konsthall var det en brygga som vindlade sig fram i den stora salen, på Magnus Karlsson är det ett tornliknande slott i svartmålat trä, upplyst av ett fåtal spotlights, som får härbergera små och stora skulpturer. Det ser lite ut som om Louise Nevelson byggt Tatlins torn.

 

img_0498

 

Vare sig bryggan eller tornet eller de mörklagda rummen är optimala för Kristalovas skulpturer. Det är som att den överdramatiska presentationenen banaliserar konsten och får installationen att se ut som en excentriskt lyxig butiksskyltning. Vad är det för fel på vita väggar och konventionella socklar?

Den värld hon gestaltar är, som alltid, en värld där gränserna är flytande mellan människa, djur och växt. Det skulle kunna uppfattas som en normkritisk kommentar driven till sin absurda spets men ska nog hellre ses som rapporter eller berättelser från en parallell värld. En drömmarnas, myternas och sagornas värld där en liten människa kan ligga och sova på en mjuk och gullig stor hund (”Skiss för monument”) och där en hästtjej i stövlar kan ha ett hästhuvud (”I stallet”).

 

img_0504

 

Det finns något både rörande och lite skrämmande med de här tysta, ensamma varelserna. Blickarna är inåtvända, kropphållningen stel och tafatt. Det är som att de väntar på att bli befriade, från något eller någon.

Men två av dem verkar vara på väg: björnen (”Björnmoder”) som sitter på den nedre delen av tornet och fjärlsflickan som speglar sig (”Nya tider”). De har tagit ett kliv ut ur konsten och blivit lite mer verkliga.

Det finns några riktigt fina verk, både i slottet och på entrérummets gråmålade vägg, men utställningen som helhet pekar varken på någon fördjupning eller utveckling av konstnärsskapet. Det här är den Klara Kristalova vi sett många gånger förr.

 

img_0470

 

Sara Möller är inte alls lika etablerad på konstscenen men hennes skulptur ”Pissed Elin”, tillägnad Elin Wägner, har väckt hätska känslor i Växjö, redan innan den kommit på plats som en del av ”Växjö Art Site”.

Utställningen på Domeij Gallery är Sara Möllers solodebut i Stockholm. Här finns ingen ”Pissed Elin” men desto fler organiskt svällande och märkligt sammansatta skulpturer med namn ur geologins och mineralogins värld.

En dominerande grön lasyr ger skulpturerna en aura av finporslin, samtidigt som udda materialkombinationer – stengods, plast, rep, tyg – drar dem i en mer absurt grotesk riktning, svävande mellan abstraktion och figuration.

En svart avlång klump hängande i ett tjockt rep påminner om ett stycke bränt kött medan en grönlaserad vertikal skulptur med sprucket ytskikt ser ut som staplade urnor och vaser i ett smältande stadium.

Formmässigt kan man placera Sara Möller någonstans mellan Klara Kristalova och Per B Sundberg. Det skulpturala uttrycket är öppet och ambivalent men känns ibland oavslutat, som att skulpturerna ännu inte funnit sin slutgiltiga form. Kanske att de behöver mer rymd omkring sig: det blir rätt trångt och plottrigt i Domeijs lilla utställningsrum.

 

img_0486

 

Om steget från Klara Kristalova till Sara Möller inte är så långt är det ett sjumilakliv till Susanne Larssons keramiska tablåer på Susanne Pettersson Gallery.

Larsson plockar ut delar av renässansmålningar och översätter dem till skulptur. Själva processen att bokstavligen transformera bildinnehållet gör dem till självständiga konstverk med ett både dramatiskt och lite knäppt roligt uttryck. Närheten till prydnadskonst och figuriner får dem lekfullt kitschiga, fast på ett fint nedtonat sätt.

Några av skulpturerna är idylliska, som parafrasen på Fragonards ”Gungan”, men oftare är motiven dramatiska, som detaljen ur Botticellis ”Historien om Nastagio degli Onesti” där en naken kvinna attackeras av två ilskna hundar.

 

img_0491

 

Parafrasen på Géricaults ”Medusas flotte” ger oundvikliga associationer till flyktingströmmen över Medelhavet. Nutidsanknytningen gäller utställningen i stort: Susanne Larsson har inte bara tolkat och omvandlat de gamla målningarna utan även både form- och innehållsmässigt placerat dem i ett här och nu. Det är bra jobbat.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170119

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: