Axel Sjöberg, ”Bland kobbar och skär”: Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, 2016
Med rötter på Landsort är jag förtrogen med den skärgård som Axel Sjöberg skildrade och verkade i. Den påpälsade skärgårdsgubbe som, med bössan laddad, spanar efter ejdrar på en av hans oljor kunde vara en släkting två generationer tillbaka. Eller en granne, någon som farfar brukade fiska och jaga sjöfågel med.
Landsort, Stockholms skärgårds sydligaste utpost, var en av öarna som Sjöberg brukade hålla till på. Han hade inget eget boende där men fick periodvis disponera grosshandlare Dahlströms hus, och i kapellet finns det en stor målning av honom.
När Axel Sjöberg nu visas i en utställning på Sven-Harrys Konstmuseum hittar jag inga motiv från just Landsort men desto fler från Långviksskär och Sandhamn, två andra öar i det yttersta havsbandet. Sjöberg hade periodvis både bostad och ateljé på dessa och kom att skildra såväl dessa som kobbarna och skären runtomkring, befolkade av sjöfågel och sälar. Men framförallt var det skärgårdsbefolkningen och det strävsamma livet med fiske och jordbruk han intresserade sig för. Människorna, husen, båtarna.
Axel Sjöberg (1866-1950) är inte ett av de riktigt stora namnen i den svenska konsthistorien. Han gick på Konstakademien, var medlem i det stridbara Konstnärsförbundet, där han sedemera blev sekreterare, och hade ett flertal uppskattade utställningar. Men snarare än utställningarna är det boken ”Bland kobbar och skär”, utgiven år 1900 på eget förlag och i nytryck 1958 på Nordsteds, han blivit ihågkommen för. Och som nu fått ge titel till utställningen hos skärgårdsseglaren Sven-Harry Karlsson.
Det är en mycket fin bok med teckningar, akvareller och egna texter, lika mycket konstbok som folklivsskildring av livet i ytterskärgården kring förra sekelskiftet. Undertiteln är ”skisser och stämningar av Axel Sjöberg” och det är så det känns: som att bläddra i Sjöbergs eget skissblock.
Pappret i den bok jag beställde upp från Stadsbibliotekets magasin är gulnat och matt och Sjöbergs egna texter är högstämda och ålderdomligt beskrivande. Så här kan det låta: ”Uppifrån höjden av kobben synas hav och luft gå samman i ett gråviolett töcken, ur vilket den uppgående månen höjer sig lik en glödande metallkula”.
Akvarellerna och teckningarna finns även med på Sven-Harrys. De är små till formatet och fyller ett rum. Det är i dessa han visar sitt mästerskap: det finns en lätthet och spontanitet i linjen och en fin och välbevarat vacker klang i färgerna.
I de stora oljor som visas är det som att, med några lysande undantag, måleriet stelnat och koloriten slocknat. Det må vara ett hårt omdöme men utställningens urval av målningar är begränsat och ger inte en heltäckande bild av konstnärsskapet.
Målningen med skärgårdsgubben som ligger på pass i gryningsljuset är fin, likaså en mycket suggestiv olja med några sälar som i skymningen kravlat sig upp på ett av översköljande vågor blankt skär. Här kan man ana något av Bruno Liljefors, som ju också han höll till i samma del av skärgården. Men annars finns här inte mycket av den virtuositet och dramatik som präglade kollegans konst, tvärtom har Sjöberg en ganska så trubbig penselföring.
Man kan tycka att han som skärgårdsmålare skulle vara bra på vatten, men vågor och krusningar är ofta stiliserade till streck. Som bäst blir strecken till mönster och tecken för hav, men ofta känns det som att han borde jobbat mera med rörelserna och speglingarna i vattenytan.
Med på utställningen finns också Sjöbergs fotografier från skärgården och ett flertal exempel på hans många målarresor till Jämtland och Lappland. Här är vyerna större och mäktigare och såväl människor som djur lyser med sin frånvaro. Sjöbergs monumentala målning ”Kirunavaara”, målad 1906 och sedan länge en centtal del av konstsamlingen i Kiruna Stadshus, hör till de utvalda konstverk och inredningsdetaljer som kommer flyttas till det nya stadshus som kommer uppföras.
©Dan Backman Rec publ i SvD 161231 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera