Zappa/Mothers: Meat light (Zappa Records/Universal, 2016)
Om jag, med pistolen riktad mot pannan, skulle vara tvungen att välja Frank Zappas bästa album blev det nog ”Uncle Meat”, dubbeln från 1969.
Här finns ju allt samlat som jag älskar allra mest med Zappa: den elektriska kammarmusiken, jazzen, experimenten, absurdismen, monologerna/dialogerna, doo-wopen, solona, gitarren etc etc.
Nu har Zappa-arkivarierna dammsugit lagerhyllorna på allt ”Uncle Meat”-relaterat och plockat ihop en ”project/object audio documentary”, som de tidigare gjort med ”Freak Out!” och ”Lumpy Gravy”.
Dock får vi inte ljudspåret till filmen med samma namn, det som finns på Ryko-utgåvan 1987 av ”Uncle Meat”. Det är värt att kolla upp även om filmen, som aldrig blev slutförd, inte är något mästerverk direkt (det gäller alla Zappas filmer). Finns på youtube.
Samlat på tre cd-skivor får vi, i tur och ordning, originalmixen från 1969, Zappas ursprungliga men ratade låtordning och, som bonus, utökade versioner, alternativmixar och den sorts extramaterial man brukar fylla musikhistoriska album med.
När det gäller bonusmaterialet, som ärligt talat inte är någon sensation, är det roligast att få höra ”Nine types of industrial pollution” (ett gitarrsolo maskerat till en låt) med Zappas eminent uppspeedade solo på normal hastighet. Det avantgardistiska bluesiga solot funkar, naturligtvis, utmärkt även i långsamt tempo och utan det friformiga slagverkskompet som gjorde originalet till ett – lite bortglömt får man väl säga – mästerverk i Zappas produktion.
Det är också roligt att få höra den rätt råa singelversionen av ”Dog Breath”, med Zappas gitarr högt upp i mixen, men som vanligt kan man dock konstatera att originalutgåvan av ”Uncle Meat” är överlägsen den version, med lite annorlunda låtordning och några andra låtar, som finns här. Det brukar ju vara så när man ger ut gamla album med extramaterial att kontentan blir att det var rätt saker som valdes bort.
Således kan man, för att ta två exempel, konstatera att de stökigt jammiga ”Whiskey Wah” och ”The Whip” inte håller måttet. Den dokumentära ”Cops & buns”, med grannar och poliser som klagar på störande musiker, är kul förstås men överkurs.
Zappas ursprungliga tanke med ”Uncle Meat” var dels att den skulle ackompanjera en film (”most of the music from The Mother’s movie of the same name which we haven’t got the money to finish yet”) och att den skulle ges ut tillsammans med de tre föregående albumen (”Lumpy Gravy”, ”We’re only in it for the money” och ”Ruben & The Jets”) under namnet ”No commercial potential”.
Så blev icke fallet men precis som Zappa själv sagt är musiken på albumen relaterad och skulle kunna blandas och klippas ihop och ändå bilda en enhet (så är det ju för övrigt med Zappas produktion från början till slut, det han benämnde ”conceptual continuity”).
De komplext kammarmusikaliska kompositionerna – ”Uncle Meat: Main title theme”, ”Zolar Czackl”, ”Dog breath, in the year of the plague”, ”The legend of the golden archers”, ”The Dog breath variations”, ”The Uncle Meat variations”, ”A pound for a brown on the bus”, ”Project X” – är med cembalon, fagotten, påläggen och hastighetsändringarna typiska för ”Uncle Meat”, medan tuggumipoplåtarna ””Sleeping in a jar”, ”Electric aunt Jemima” och ”Cruising for burgers” skulle platsa på ”We’re only in it for the money”. Doo-wop-låtarna ”Mr. Green Genes” och ”the Air” skulle kunna vara outtakes från ”Ruben & The Jets”, den experimentella ”We can shoot you” och dialogerna/monologerna, som ”The voice of cheese” och ”If we’d all been living in California…” låter som om de hämtats från ”Lumpy Gravy”.
På samma gång som ”Uncle Meat” är Zappas mest kammarmusikaliska album – med inflytande från kompositörer som Stravinskij, Varèse, Berg, Weil, Eisler – är det också ett av hans mest utpräglat surrealistiska. Det hörs i den fragmentariskt sammansatta och ljudmässigt manipulerade musiken men främst, förstås, i texterna (som inte är så många, ”basically this is an instrumental album”, som Zappa skriver på omslaget). Ta bara ”Mr. Green Genes” och som inledningsvis manar till ett större födointag av grönsaker och fortsätter med att rekommendera lyssnaren att äta sina skor, skosnören och strumpor och fortsätta med lådan som grönsakerna kom i och lastbilen som levererade dem till affären.
Knasigt? Javisst. Zappa skriver själv om texterna, på sitt oefterhärmliga sätt, att de är ”very serious & loaded with secret underground candy-rock psychedelic profundities”.
Cal Schenkels mästerligt bisarra omslag (foto, måleri, assemblage) med tänder och trasigt glas har också drag av surrealism (kompletterat med popkonst, dadaism och abstrakt expressionism).
Jo, nog är det ett fantastiskt album. Precis lika ljuvligt egensinnigt och märkligt och outgrundligt fascinerande som när jag, vid 15 års ålder, köpte det på Sterling musik på Kungsgatan i Stockholm.
”Meat light” varken förändrar eller berikar min känsla för ”Uncle Meat” men jag tackar inte nej till extramaterialet. Tråkigt bara att Zappa Records-utgåvorna är lågbudget-produktioner. Omslaget av Theo Holdt matchar inte Cal Schenkels original och jag hade gärna sett fler bilder och läst fler texter om inspelningen. Tänk om Zappas album kunde återutges lika seriöst lyxigt som andra klassiska plattor från 60- och 70-talen.
Bara en sak till. Slagverken och trummorna spelar som alltid en stor roll i Zappas musik. Vid omlyssningen av ”Uncle Meat” slår det mig hur noterad och fastlagd rytmiken är. Här finns inget jazzigt eller rockigt sväng. Tvärtom är beatet ofta udda och medvetet stolpigt. Man kan likna slagverkarnas roll i de första upplagorna av The Mothers vid slagverkssektionen i en symfoniorkester.
Det är från och med ”Chungas’s revenge” (1970) som Zappa började hyra in teknikmonster bakom trummorna. Det är inget fel på Ralph Humprey och Chester Thompson men Chad Wackerman var ett lågvattenmärke. Fast det var ju å andra sidan Zappas 80-tal också.
©Dan Backman 170109
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera