Mats/Morgan Band: Södra Teatern, Stockholm, 15 november 2016
Trummorna är centralt placerade när Mats/Morgan Band firar 35 år tillsammans i den progressiva fusionmusikens tjänst. Med tre baskaggar (!) är det ett ganska anslående trumset, men alls inte exceptionellt. Ekvilibristiskt polyrytmiska trummisar som Morgan Ågren behöver ha mycket att slå på. Så är det bara. Och då är jag varken ironisk eller nedsättande.
Han är förvisso ett teknikmonster men skulle musiken betjänas av ett Ringo-trumset eller ett med skokartonger och kastrull-lock skulle han spela på det. Konstigare än så är det inte.
Morgan förblir en magnet konserten igenom. Det går liksom inte att sluta titta och förbluffas över hur lätt och ledigt han modulerar rytmiken och beatet och groovet utan att det någonsin haltar eller förlorar i tyngd eller lätthet.
Det är så grymt tajt och infallsrikt att han överträffar King Crimsons tre trummisar (!) vid besöket i Filadelfiakyrkan tidigare i höstas. Nej, jag överdriver inte.
King Crimson-referensen är för övrigt helt adekvat då en hel del av det som Mats/Morgan håller på med rör sig i samma slags progrockiga fåror.
Det är en jubileumskonsert så bandet spelar i lite olika konstellationer. Först Mats och Morgan tillsammans i en telepatisk improvisation med flygel och trummor. Det är en imponerande start: efter 35 år är de sjukt samspelta och får flygeln och trummorna att sammansmälta till en enhet.
När Gustaf Hielm, bas, och Stefan Jernståhl, gitarr, klaviatur, ansluter övergår musiken i den där briljant skarpskurna instrumentalmusik de finslipat till ett helt eget uttryck. En egen genre där progressive metal, fusion, electronica, postrock, jazz och rock rörts om utan att stilarna riktigt blandats.
När bandet är som bäst matar de riff som muterar till nya former i en fart som gällde det ett höghastighetslopp på en racingbana. Eller kunde fungera som ett soundtrack till de kvantfysikaliska experimenten på CERN.
Ljudet är distinkt och finishen är att likna vid borstat stål. Det är ingen självklarhet men ett tydligt ljud är ändå nödvändigt för att man ska orka lyssna.
Naturligtvis blir det ändå lite jobbigt ibland. När det känns som att ingenting bara får vara lugnt och fint eller rakt och enkelt blir det lite för mycket KTH och fackpress för musiker.
Notera att jag inte nämnt Frank Zappa en enda gång. Det känns bra och efter 35 år inte längre nödvändigt. Ändå finns han ju där i de små detaljerna och de stora sammanhangen. Fast omformad till något som låter lika mycket Mats & Morgan. Som mest hörs han i ”En schizofrens dagbok” där tonerna synkoperat vandrar med den speciella sorts melodik som är omisskännligt Zappa.
Innan konserten avslutas med gästen Peter Wahlbeck (vilket naturligtvis också känns Zappa) har de gamla bandmedlemmarna Jimmy Ågren, gitarr, Tommy Tordsson, bas, och Robert Elovsson, klaviatur, också fått bidra till den intensiva urladdning som varje Mats/Morgan-konsert är.
Ska bli spännande att se vad som kommer hända de närmaste 35 åren.
©Dan Backman 161116 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Ett svar till “Mats/Morgan Band: Södra Teatern, Stockholm, 15 november 2016”
Jättebra formulerat Dan! Särskilt gillade jag: När bandet är som bäst matar de riff som muterar till nya former i en fart som gällde det ett höghastighetslopp på en racingbana. Eller kunde fungera som ett soundtrack till de kvantfysikaliska experimenten på CERN.
Jag var också där och var helt slut av upplevelser efteråt…. Underbart!!
Mikael Ramel
GillaGillad av 1 person