kritik sedan 1993

Brian Wilson: Malmö Live, 7 november 2016

Please sit down”. Det är symptomatiskt att Brian Wilson ber oss att återgå till stolarna när vi blir lite för upphetsade av ”God only knows”. Vi vill så gärna applådera och hylla det 74-åriga musikgeniet, och den monumentala popklassiker som precis framförts, men själv vill han skynda vidare till nästa låt.

Han är ju en känslig och udda scenpersonlighet – stukad av i tur och ordning en sträng pappa, bandmedlemmar, droger, mediciner och en galen psykolog – och det är alltid lika omöjligt att veta om han trivs på scen eller längtar till hotellrummet och kvällsnyheterna på tv.

Det är ju i studion han fungerar bäst. Så har det varit sedan nervsammanbrottet 1964. Denna kväll i Malmö, som är det enda stoppet i Sverige, är han ändå i bra form. Rösten är knarrig men han känns närvarande i stunden.

petsoundsDet är det femtioårsjubilerande Beach Boys-mästerverket ”Pet sounds” som står i fokus, flankerad av de genialiska popbagatellerna om att surfa, åka bil och jaga tjejer som kom innan och den mer mogna pop som kom efter. Brian Wilson har framfört albumet förr i sin helhet, med ungefär samma musiker, men det här gången ska vara den sista. Så är det sagt.

Från den inledande ”Wouldn’t it be nice” till den rörande avslutningen med ”Caroline, no” är det komplext mångfacetterad pop som inte mist något av sin laddning och attraktionskraft. Gudomligt vackra popsånger om längtan efter kärlek och tillhörighet.

När den idag åldrade och hårt prövade Wilson med skadeskjuten stämma gång på gång upprepar ”sometimes I feel very sad” (i den smärtsamt insiktfullt betitlade ”I just wasn’t made for these times”) tar melankolin fysisk gestalt i rummet.

Det är en konsert med konstmusikaliskt arrangerade och orkestrerade sånger och de tio musikerna runt Wilson är lika hängivna som mångkunniga instrumentalister. Ändå är det rösterna, solo och i stämmor, som står i centrum: Wilsons svaga och krackelerade mot de övrigas starka och tonsäkra.

 

img_3445

 

Al Jardine, som är en av tre med ett förflutet i Beach Boys, har en mer välbevarad röst men det är hans son, Matt Jardine, som träder fram med en själfull stämma som, faktiskt, är helt knäckande i ljuvligheter som ”Don’t worry baby” och ”Wouldn’t it be nice”. Han har varit med sedan 2014 och är den som kommit närmast Carl Wilson, den vackraste Beach Boys-stämman.

Darian Sahanaja, Brians ”musikaliska sekreterare”, gör en gudomlig vokal insats i ”Darlin'”. De båda skulle naturligtvis kunna ta hand om allt det vokala men Brian Wilsons sårbarhet skapar en känslomässig klangbotten och en återkoppling bakåt som betyder mycket för laddningen.

Den tredje Beach Boys-medlemmen på scen är Blondie Chaplin, han spelade med gruppen två år i början av 70-talet och är mest att betrakta som en parantes. Varför han kommit med nu vet bara Brian Wilson själv. Han ser ut som en korsning av Lou Reed och Keith Richards, är bara sporadiskt på scenen och spelar rollen av den slags excentriska rockstjärna ingen egentligen efterfrågar.

 

img_3447

 

Jag har varit på alla Brian Wilsons Sverigekonserter sedan återkomsten i början av 00-talet. Framförandet av det centrala verket ”Smile”, på Cirkus 2004, var förstås en historisk händelse att spara och vårda i minnet men denna kväll i Malmö, avslutning på en lång Europaturné, spelar bandet med en närmast chockerande rå energi. Och detta utan att tappa något av dynamiken eller det känsloladdade.

Det som skulle kunna vara en afton i nostalgins tecken blir istället en gripande påminnelse om musikens helande kraft och förmåga att förbli relevant och angelägen.

©Dan Backman

En något kortare rec publ i SvD 161119 (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: