Anne Sofie von Otter & Brooklyn Rider: Berwaldhallen, Stockholm, 3 november 2016
Anne Sofie von Otter rör sig obehindrat mellan genrerna och tidsepokerna. Det är en svårt konst men mezzosopranen von Otter uppvisar alltid en förståelse och känsla för den musik hon för tillfället ägnar sig åt. Må det vara Mozart eller Elvis Costello.
Denna gång står det nya albumet ”So many things” i fokus. Ett samarbete med den amerikanska stråkkvartetten Brooklyn Rider kring sånger av kompositörer som antingen hänförs till den samtida konstmusiken, som John Adams, eller som slentrianmässigt sorteras in under det sedan länge oöverskådliga begreppet popmusik, som Kate Bush.
Det är ett personligt och spännande urval sånger. Således är det ingen av den sistnämndas mer kända låtar vi får höra utan den mycket vackra ”Pi”, om en man fängslad av den matematiska konstanten och där en återkommande del av sången består av ett utsökt känsligt uppräknande av siffror.
Jag kan inte påstå att Anne Sofie von Otter gör den bättre än Kate Bush själv. Det handlar mer om olika klangfärger och en förstärkning av det kammarmusikaliska som redan finns i det mer elektroniska originalet. Sångerskan drar elegant ut tonerna över stråkarnas livfullt rytmiska pulserande till en, som det sjungs om, ”circle of infinity”.
Det finns ett rytmiskt driv i de sånger som framförs. Markerat, som de två sångerna av Björk, ”Cover me” och ”Hunter”, eller som en slags pulserande laddning, som den utsökta ”Am I in your light?”. En smäktande vacker sång ur John Adams opera ”Doctor Atomic”, med melodiska vändningar påminnande om Stephen Sondheim.
Lika skickligt som känsligt anpassar Anne Sofie von Otter sin röst till materialet, hon behöver inte briljera och hushållar med sin tekniska kapacitet. I de sånger hon sjunger utan mikrofon ligger hon dock på gränsen till att överröstas av stråkarna. Det är lite synd då det är bra texter som framförs. Som Colin Jacobsens ”For sixty cents”, en av de sånger som skrivits specifikt för von Otter och Brooklyn Rider. Lydia Davis originella och lätt vardagsabsurda text, som egentligen är en novell, om ett besök på ett kafé i Brooklyn är kongenialt tonsatt med mjukt upphackade stråkdrag.
Stings ”Practical arrangement” är något helt annat. Ett rörande anspråkslöst, för att inte säga pragmatiskt, frieri hämtad ur hans fina musikal ”The last ship”. Det är en sång med potential att bli en modern klassiker.
Brooklyn Rider ges även tillfälle att demonstrera sitt mästerskap på egen hand och fyller upp Berwaldhallen som vore de minst en kammarorkester. Philip Glass musik till filmen ”Bent” tillhör inte något av hans mer kända, men är ändå omisskännligt Glass-minimalistiskt. Brooklyn Rider-männen, som står upp när de spelar, gör de tre satserna ur sviten med ett mjukt handlag som gör det stringent rytmiska än mer njutbart.
Leo Janáceks Stråkkvartett nr 1 befinner sig på en helt annan plats. Janácek var inspirerad av Leo Tolstojs roman ”Kreutzersonaten” men Brooklyn Rider får den spirituella musiken att, i mina öron åtminstone, låta som soundtracket till en svartvit naturfilm om en rävfamiljs öden och äventyr i, låt oss säga, västra Karpaterna.
©Dan Backman Rec publ i SvD 161105 (foto Arne Hyckenberg)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera