Norah Jones: Day breaks (Blue Note/Universal, 2016)
Norah Jones slog igenom stort 2002 med albumet Come away with me. Hennes mjuka singersongwriter-jazz, med stänk av country, folk och pop, slog an hos en stor publik och har sedan dess hörts på många kaféer jorden runt.
Jazzen tonades ner redan på det andra albumet, Feels like home, en diskutabel utveckling som resulterat i Everly Brothers-covers med Green Days Billie Joe Armstrong och ett album producerat av Danger Mouse.
På sitt sjätte album återvänder Norah Jones till pianot och tar åter upp den mjukjazziga tråden från debuten. Det gör hon helt rätt i: rökig röst och eftertänksam sensualism gör sig bättre i sepiatonad atmosfärisk jazz än country.
Med suggestiva fullträffar som de egna låtarna Tragedy och And then there was you, och en mycket fin version av Horace Silvers Peace, överglänser det faktiskt debuten. Vem hade trott det?
Som en oväntad bonus har Wayne Shorter oannonserat knallat in i studion (låter det som) och rivit av några utmärkta solon på sopransax. Särskilt i en lågmält laddad tolkning av Duke Ellingtons Fleurette Africaine.
©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 5/2016
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera