kritik sedan 1993

Rantala Danielsson Erskine: How long is now? (ACT/Naxos, 2016)

Låt mig säga det direkt: det här är en alldeles underbar platta. Sprudlande, infallsrik och med ett musicerande på absolut toppnivå. Vågar jag säga att det är gladjazz? Eller skrämmer jag bort potentiella lyssnare då. Gladjazz är ju ett kompromenterat uttryck som antyder att musiken är ytlig och mossig, kanske till och med tramsig och med ett lite för högt sockerinnehåll.

rantala-danielsson-erskine_byholgerkretzschmann_teaser_700xMen detta sagt är det uppenbart att musikens glada och publiktillvända tilltal har en melankolisk och allvarlig klangbotten. Det hörs till exempel i det mycket vackra titelspåret How long is now? där Iiro Rantalas piano ligger nära Steve Dobrogosz i både melodik och harmonik.

Det är Rantala som skrivit de flesta spåren men både kontrabasisten Lars Danielsson och trumslagaren Peter Erskine bidrar med låtar. Med kompositioner av Kenny Barron, Jimi Hendrix och Johann Sebastian Bach blir det en variationsrik tur i ett öppet musikaliskt landskap.

Att det inte låter splittrat beror förstås på det skickliga och vitala musikanteriet. Det hörs verkligen att samtliga i denna finsk-svensk-amerikanska trio haft roligt i den tyska studion. Hoppas att det blir en fortsättning.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 5/2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: