Textila undertexter: Marabouparken, Sundbyberg, 2016/Maria Adlercreutz: Thielska Galleriet, Stockholm, 2016
”Textila undertexter” är, som man kan ana av titeln, mer än en samlingsutställning inriktad på textilkonst. Jag tror inte ens att utställningens curators – Bella Rune, konstnär och professor i Textil på Konstfack, och Helena Selder, curator på Marabouparken – vill använda ett sådant begrepp. Här talas det istället om textil som ”en yta där socioekonomiska koder, aspirationer och önskningar utspelas och omförhandlas”.
Jag är inte helt säker på att jag förstår vad de menar med detta men antar att den forskning de utför kring ”den textila materiella kulturen”, och som utställningen i Sundbyberg är en del av, leder fram till mer konkreta utsagor om textil som hantverk och som konst. Eller som bådadera.
Släpper vi forskningsbiten finner vi en mycket selektiv men spännande sammanställning av intressanta, ibland lysande, konstnärsskap ur olika generationer.
Det är ingen djupdykning i historien utan Rune och Selder har valt att utgå från vad de kallar ”1960-talets textila frigörelse i Sverige”. Det innebär i praktiken att pionjärer som Maria Adlercreutz, Elsa Agélii, Moki Cherry, Veronica Nygren, Hannah Ryggen och Margareta Hallek (mer om henne senare) sammanförts med yngre konstnärer som Zandra Ahl, Helene Billgren, Josefin Gäfvert, Pia Sandström, Johanna Friedman och Anna Nordenström. Några av dem inriktade på textil, andra, som Helene Billgren, egentligen målare.
Textila material har av tradition mest använts av kvinnliga konstnärer, något som avspeglas i att männen är i minoritet denna gång. Men här finns till exempel Olle Bæertlings abstrakta flaggor, Claes Oldenburgs ”saw flag” – en kombination av en såg och en svensk vimpel – och Rickard Sollmans målningar med minituöst avbildade plädar formgivna av Viola Gråsten.
Det är ingen sammanhållen utställning . Tvärtom tycks Runes och Selders avsikt varit att lyfta fram de som vänder sig mot den traditionellt hantverksmässiga aspekten och revolterar med drastiska och oväntade materialsammanställningar.
Motiven och ämnesområdena skiljer sig också radikalt. Lennart Rohdes monumentala abstrakta väv ”Tecken i en spegel”, utförd av Handarbetets vänner, har inte mycket gemensamt med Elsa Agéliis små intima broderier. Lika lite som Elin Strands & The New Beauty Councils ”The bathroom” – något så märkligt som en stickad tredimensionell kopia av ett badrum i en miljonprojektlägenhet – kan liknas vid den stora och sällan visade tygapplikationen av Moki Cherry.
Det är inte ett av Moki Cherrys bättre verk – även om det har energi och ornamental rikedom – men utgör ett komplement till den fina lilla utställning med Mokis verk som hänger kvar på Moderna museet till 8 januari nästa år.
Sammantaget blir utställningen till en slags genomgång av hur textila material kan användas och ges olika betydelser. Lite som en motsvarighet till det slags måleri som, på en utställning på Magasin III för tio år sedan, benämndes ”det utvidgade fältet”.
Det bästa med ”Textila undertexter” är att Margareta Hallek lyfts fram. Trots utställningar från det tidiga 60-talet och framåt, och många utförda offentliga arbeten, är hon idag något av en doldis. Med sitt lekfullt fria förhållningsätt och säkra konstnärliga handlag torde hon framstå som en uppenbarelse för unga nu verksamma konstnärer.
Många av de verk som visas är från 60-talet. Som ”Prickig variabel”, där hängande smala tygstycken (ser ut som att hon varit och köpt metervara och klippt till) går att placera om efter tycke och smak. Ungefär sådant som Beck & Jung också jobbade med vid ungefär samma tid, fast i andra material.
Ett annat verk som också ser ut att komma från det glada 60-talet visar sig vara av betydligt senare datum, 1990, men är precis lika vitalt och formsäkert. En spontanistisk applikation med ett virrvarr av köpta tyger och målade tygbitar som liksom vill bryta sig loss och fladdra ut i världen.
Tyvärr visas hela härligheten i ett avlångt rum med alltför lågt i tak för att verken ska komma till sin fulla rätt.
Maria Adlercreutz, som till viss del kan ses som representant för den politiserade 70-talskonsten, är endast representerad med skisser till den berömda väven ”I hennes ögon bevaras folkets ljus”, ett ikoniskt 70-talsverk som bygger på två pressfotografier från Vietnamkriget. Men den som vill se mer har en hel utställning på Thielska Galleriet med verk av Adlercreutz att besöka.
Precis som Veronica Nygren, som visades där förra året, har Adlercreutz koppling till Thielska. Som dotter till konstnären Akke Kumlien, som var intendent där på 40-talet, växte hon upp i museets intendentbostad.
Adlercreutz förknippas främst med de politiska 70-talsverken där hon översatt rastrerade tidningsbilder till vävens sammanflätade varp och inslag. Ibland med konstnärliga tillägg, ibland utan att egentligen tillföra något nytt. Det är inte bara bilder med motiv från Vietnamkriget, hon kommenterade och gestaltade även den politiska turbulens som rådde i Grekland, Chile och Sydafrika under dessa år.
Jämte dessa politiska, dock inte plakatpolitiska, verk hittar man kyrkliga textiler, bland annat en mycket vacker altartavla i vibrerande gula, röda och bruna nyanser till Kjesäters kapell.
Maria Adlercreutz färgade sin garner själv och färgskalan är genomgående subtilt dämpad men ibland också jordigt tung. I några mycket fina, nästan monokroma, porträtt jobbar hon enbart med vita och grå nyanser. Det ser ut som urblekta fotografier.
Några vävar är närmast abstrakta men visar sig vara närgångna studier av stenar, lava och träbitar. På övervåningen visas ett stort porträtt av Hanna Keller, en anonym väverska på Tuppens fabriker i Norrköping. Placeringen mitt bland verk ur Ernest Thiels samling blir till en slags påminnelse om det fabriksgolv som utgjorde en grund för hans förmögenhet.
©Dan Backman En något kortare text publ i SvD 161103 (foto Dan Backman)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera