Kurt Elling: Konserthuset, Stockholm, 4 november 2016
Kurt Elling har en röst som huggits fram ur ett stenbrott i den amerikanska mellanvästern. Det är därifrån han kommer, Chicago närmare bestämt.
Det är en röst som nästan antar en fysisk form och som gör honom direkt igenkännbar: stark och tydlig men möjlig att modulera till ett mjukare och känsligare uttryck.
Elling använder den till texter och scatsång men också till ett lätt och ledigt pratande mellan låtarna (de som inte flyter ihop) som binder ihop allt till ett flöde. Om sin nya julskiva säger han att den vare sig är ”cheasy, cheap or weird” och kommentarer den pågående presidentvalskampanjen som ”crazy” och ”insane”. Att Bob Dylan kanske inte kommer till Nobelfesten verkar han tycka är knasigt och föreslår att Svenska Akademien ger priset till honom istället.
Kur Elling kan vara finstämd och lyrisk och, om han är på det humöret, till och med sjunga Brahms, men denna kväll är han ganska rå och ruffig. Inte minst när han kastar sig ut i scatsången. Att just de partierna är lite för många och långa får man hacka i sig.
Tillsammans med de trogna medmusikanterna John McLean, gitarr, Stuart Mindeman, piano och hammond, Clark Sommer, kontrabas, och trummisen Ulysses Owens Jr. går han ut så hårt som bara jänkare med gott självförtroende kan och håller sig kvar där den mesta delen av konserten.
”Where the streets have no name” görs i en soulig version som, tack och lov, låter mer Van Morrison än U2 (som ju gjorde originalet) och utgör grund för det första av flera infallsrika solon från gitarristen John McLean.
Ett av de längre stycken som spelas är egentligen bara i grunden en enkel bluestolva som varieras och modifieras så mycket och så länge att man tappar orienteringen. Soloinpass av Stuart Mindeman och Clark Sommers interfolieras mycket elegant, särskilt kontarbassolot som inleds med pianoackompanjemang, fortsätter ensamt och subtilt förstärks med mjuka ackordmattor från hammondorgeln.
De julsånger som inkluderats är inte juliga så det stör. Elling och Owens Jr. leker så mycket med ”Litte drummer boy” att den blir uthärdlig och ”Same Old lang syne” är en höjdare av Dan Fogelberg om ett slumpartat möte med en ungdomsförälskelse.
Någon ”This christmas” blir det dessvärre inte. Elling gör den outslitliga Donny Hathaway-klassikern lysande på julalbumet och den hade suttit som en smäck som ett andra extranummer efter ”Skylark” (där Stuart Mindeman får visa upp sig i ännu ett fantastiskt pianosolo).
©Dan Backman 161105 (foto: Arne Hyckenberg)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera