Mikael Ramels Band: Skottvångs Grufva, 26 augusti 2016
”Långt in i naturen” är ett lämpligt låtval när Mikael Ramels Band spelar på Skottvångs Grufva, ett värdshus som fått sitt namn efter den gruva där det fordom bröts malm. Gruvan och värdshuset ligger ju djupt inne i den sörmländska skogen, i närheten av Mariefred.
Låten inleder sida två på Ramels debutalbum ”Till dej” och Ramel och hans band spelar skivan från början till slut.
Det är den verkligen värd: ”Till dej” är ett lite bortglömt mästerverk från 1972. En personligt proggig försvenskning av Frank Zappa (vid tiden för ”Hot rats”) och Santana. Med texter mitt emellan Zappa och pappa Povel och en infallsrikt eklektisk musik drivet av ett ofta latinsvängigt groove.
Det är bara Mikael själv som var med på plattan men Kenny Håkansson, gitarr, Mats Öberg, klaviatur, Göran Lagerberg, bas, och Benna Sörman, trummor, tolkar låtarna på bästa tänkbara sätt.
Bandet gör ganska så bokstavtrogna versioner men både Öberg och Håkansson får ge sig iväg på fina solistiska utflykter. Det är särskilt Kenny Håkansson som imponerar. Han är alltid bra, snabbfingrad och känslig, men denna afton är han fenomenalt bra på sin Gibson. Inte minst i den instrumentala och mycket Zappa-inspirerade ”Femtaktarn” där han utgår från den uppspeedade gitarr som Ramel själv spelar på albumet och gör något eget av det.
Mats Öberg är naturligtvis lysande, på sitt alldeles egna sätt, men ibland är det som att hans virtuositet står i vägen: de eteriska löpningarna över tangenterna får liksom ingen kropp. Men ändå, vem annars än Öberg skulle sköta klaviaturen? ”Till dej” är ju en platta som format honom sedan barnsben.
Lagerberg och Sörman utgör en ypperlig rytmsektion. Tillsammans driver de låtarna framåt på det där organiskt grooviga sätt som 70-talsrocken föreskriver.
Och Mikael Ramel själv? Jo, han kompar effektivt på en akustisk gura och sjunger med en röst som inte anfrätts med åren.
Vad finns mer att säga? Jo, jag saknar Sören Hansens congas från albumet. De gav originalinspelningarna den där hippieflummiga latinkänslan som är så åtråvärd. Men man kan väl inte få allt.
Sedan kan man undra över varför man ska behöva åka långt ut i naturen för att få lyssna på så här bra musik (Mikael och bandet gör några andra låtar också). Inte för att det gör något, Skottvångs grufva är ett härligt ställe och kanske skulle man stöta på representanter för det glada lilla skogsfolk som finns med på skivan om man gick ut i skogen där runtomkring. Men nog förtjänar hela albumet – inte bara den magnifika Ramel-klassikern ”Artificiell prana” – att exponeras för en ännu större publik.
Nu är det väl dags att ta sig an hela ”Extravagansa”, albumet som kom efter. Eller hur Mikael?
©Dan Backman 160827 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera