Ole Børud: Fasching, Stockholm, 28 augusti 2016
Ole Børuds album är inte så upphetsande. Det låter slickt och snyggt och det finns bra låtar men det är som att den musikaliska energin liksom försvinner när bandet går in i studion. Eller som att Børud finslipar tejperna efteråt så idogt att livet rinner ur dem.
Ole Børud på scen är en helt annan femma. Med sitt strålande band faller, eller ska vi säga placeras, de musikaliska byggelementen på exakt rätt plats i den intrikata konstruktionen. Det är jag knappast ensam om att tycka så detta Stockholmsbesök har fått dubbleras (jag skriver här om matinékonserten).
Den souliga och poppiga funken flödar helt utan friktion: samtliga på scen vet exakt sin roll och vad de ska göra och kan därför vara helt avspända. Med detta sagt: musik utan friktion kan naturligtvis vara spänningslös och urtråkig men när groovet ligger på denna sjukt tajta nivå är det andra spelregler som gäller.
En konsert med Ole Børud kan delas in i sektioner. Till att börja med har vi funken, såväl oförvanskad som rockig (mindre bra) eller lätt jazzig (i Donald Fagen-stil). ”Think twice” och ”Stepping up” är exempel på detta.
Sedan har vi låtarna som är mer westcoast. Børud presenterar den fina ”Broken people” som en tur ut i det ”tjockaste westcoast-landskapet” men den härliga ”Maybe” är precis lika skönt nercabbad och soft glidande ut från Los Angeles, riktning Marina del Rey.
Den sistnämnda är, precis som mycket annat i den här låtkatalogen, som en ljuvlig sammanblandning av Pages och Stevie Wonder. A match made in heaven alltså.
Børud spelar inget av Wonder, det hade han klarat bättre än de flesta, men däremot får vi fyra Pages-låtar: ”You need a hero”, ”Room at the top”, ”Keep on movin'” och ”Chemistry” . Norrmännen grejar det förstås galant. Möjligen är de lite forcerade i sitt utspel just här, men nog skulle de kunna extraknäcka som ett Pages-coverband. Vi är många som skulle bli överlyckliga och konkurrensen är inte precis stenhård.
Så, är allt bra? Nej, ibland faller bandet in i slentrianfunk och vissa låtar är inte mycket att hänga i julgranen. Dynamiken är också något man skulle kunna jobba med: en låt presenteras som en ballad, men nej, det är samma gamla westcoastfunk, i samma tempo.
Men det är ok. Det är bara så det är. Och det räcker ju med att lyssna på den stenhårt grooviga rytmsektionen, trummisen Ruben Dalen och basisten Lar Erik Dahle, för att man ska känna sig helt nöjd. Inget rubbar dessa herrar: helt fokuserade på att föra skutan framåt och utan några ambitioner att kliva ut och få bekräftelse.
Lägg till detta Ole Børud som inte bara sjunger så osannolikt snyggt, säkert och souligt att Stevie Wonder skulle brista ut i sitt allra bredaste leende – och antagligen plocka fram munspelet och dra ett solo – utan även spelar gitarr som en gud.
©Dan Backman 160828 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera