The Mothers Of Invention: Freak Out! (Verve, 1966)

av Dan Backman, 13 augusti, 2016

I år är det 50 år sedan Frank Zappa debuterade med dubbelalbumet Freak out!. Kompositören, arrangören, musikern, producenten, entreprenören och, inte minst, åsiktsmaskinen gick bort i prostatacancer 1993 men hans namn och musik har levt vidare och nått nya generationer.

Med detta sagt måste man samtidigt konstatera att okunskapen och missuppfattningarna om det mångfacetterade konstnärsskapet gjort att den enda Zappa-låt som svenskar kan nämna är Bobby Brown. En obscen bagatell som inte spelades på amerikansk radio men blev en hit i Europa bara för att ingen riktigt förstod texten.

Jo, nog har Zappa många fanatiska fans även i Sverige men det har aldrig funnits någon tongivande musikkritiker som fört hans talan. Till viss del måste Zappa själv hållas skyldig: den medvetet bisarra framtoningen och den krävande musiken i kombination med en satirisk ådra har gjort honom till en jobbig pajas för många.

Hustrun Gail Zappa, som avled förra året, har bevakat arvet efter maken med järnhand men också släppt outgivet material i en strid ström. Efter The yellow shark, nummer 62 i den officiella diskografin och släppt en månad innan Zappas bortgång, har det kommit 39 mer eller mindre angelägna album. Sonen Ahmet, som tagit över förvaltandet av den mycket omfattande kvarlåtenskapen, lär se till att det kommer mer.

Den andra sonen, Dweezil, har också kommit att se Zappa-missionen som sin livsuppgift: med Zappa Plays Zappa har han rest världen runt i tio års tid och spelat faderns egensinniga musik för utsålda hus.

Dessvärre har det efter Gails bortgång blossat upp en strid inom familjen rörande rättigheterna och handhavandet av arvet efter Zappa. En strid som lett till att Dweezil tvingats ändra gruppnamnet Zappa Plays Zappa till Dweezil Zappa Plays Frank Zappa och att bröderna nu kommunicerar via advokater. Systrarna Moon Unit och Diva har ännu inte tagit öppen ställning i familjebråket.

 

Freak out!, dagens ämne, är vare sig Zappas bästa eller viktigaste album. Men det etablerade direkt hans nuna på den internationella rockscenen och kan vara en bra startpunkt för att förstå fenomenet Frank Zappa. Såväl musikaliskt som textmässigt är det del av den ”conceptual continuity” som sammanlänkar alla Zappas album, filmer och böcker till ett monumentalt allkonstverk.

1966 är ett rockhistoriskt viktigt år. Beatles kom med Revolver, Beach Boys med Pet sounds och Bob Dylan gav ut Blonde on blonde. I jämförelse med nämnda klassiker är Zappa-debuten – eller rättare sagt The Mothers Of Invention-debuten, Zappa var ju genom hela karriären envåldshärskare över en varierande grupp musiker – en ganska så oslipad diamant. Här finns många starka och originella spår men både framförandet och Tom Wilsons produktion är garagerockigt kantig och grovhuggen. Lyssna bara på den skräniga kazoo som dyker upp redan i öppningsspåret.

Ändå är Freak out! omisstlig i Zappa-diskografin då man här kan hitta ursprunget till många av de olika musikaliska och textmässiga spår som han skulle komma att följa. Det är ju i själva genreöverskridandet som musikens särart och storhet ligger: en vägran att hålla sig till ett renodlat uttryck, musikaliskt och känslomässigt, ens i enstaka låtar.

För kompositören Zappa fanns det ingen motsättning mellan, låt oss säga, orkestrerade tolvtonspassager, raka bluestolvor, absurd teater, mongolisk strupsång och jazziga trombonsolon. Inte heller fanns det för honom några svårigheter att – bokstavligt talat – klippa och klistra ihop allt till en meningsfull och spännande helhet.

 

Lite förenklat kan man dela upp de fjorton spåren i sex löst hållna kategorier: raka poplåtar, monotont teatralisk rock, smöriga doo-wop-pasticher, bisarr tuggummipop, bluesig rhythm’n’blues och avantgardistisk konstmusik.

Den första kategorin, raka poplåtar, måste förstås tas med en nypa salt. Hos postmodernisten Zappa är ingenting någonsin rakt och okomplicerat och entydigt. Allt problematiseras, dekonstrueras och parodiseras. Ett evigt krånglandet med den musikaliska materien som kan vara krävande och irriterande men alltid räddas av Zappas makalösa sinne för snygga harmonier och attraktiva melodier.

Skulle han inte ha envisats med att dölja sina tjusiga melodier bakom bisarra upptåg, knasiga ljudexperiment och, med tiden, gubbigt obscena texter hade han nått en betydligt större publik. Men publikfriande kompromisser låg inte för honom, något som ledde till en livslång bitter kamp att få den musik han hörde i sitt huvud framförd på rätt sätt. Med vintagesynten Synclavier tyckte han sig mot slutet av 70-talet fått ett perfekt redskap: en maskin som programmerades att spela exakt det som stod på notpappret. Problemet var bara att han själv inte tycktes höra att det lät mekaniskt och livlöst.

Men nu har vi kommit långt bort från 1960-talet och Freak out!. Här är musiken så analog som det kan bli: en rockigt gitarrbaserad 60-talspop som liksom vill vara lite freakigt frånstötande. Och det på alla plan: musikaliskt, textmässigt, visuellt. Den 25-åriga Frank Zappa odlar redan här sin motsägelsefulla attityd genom att både vara del av den ungdomsrevolt mot det konsumtionsinriktade och militärrustande amerikanska samhälle som tar form vid den här tiden, samtidigt som han vägrar att inordna sig i någon rörelse. Det är inte konstigt att han politiskt kom att utveckla en ultraliberal inställning.

 

Freak out! är en slags subjektiv dokumentation av den freakiga subkultur som uppstod i Los Angeles och som förebådade de mjukare San Fransisco-hippiesarna som skulle göra sommaren 1967 till en ”summer of love”. För den nattliga inspelningen av den tolv minuter långa The return of the son of the monster magnet bjöd Zappa in ett gäng på ungefär hundra trippande Los Angeles-freaks som partajade över ett slagverks-groove och allhanda konstiga ljud och röster. Alla var höga utom drogmotståndaren Zappa, till och med producenten Tom Wilson sägs ha tagit LSD.

The return of the son of the monster magnet är intressant som ett performance men inte något minnesvärt stycke musik. Då är den gungigt bluesiga Trouble every day – med munspel av Paul Butterfield och en text om ett uppror i Los Angeles-stadsdelen Watts med inslag polisbrutalitet och rasism – en låt att hellre återvända till.

På den mer melodiösa sidan kan man lyfta fram den snygga You didn’t try to call me, en oförutsägbart slingrande och pampigt orkestrerad poplåt som nästan närmar sig musikalgenren. Doo-wop-låtarna, som de komiskt tragiska How could I be such a fool och Go cry on somebody elses shoulder, är också härliga och var en musikgenre han skulle komma att renodla två år senare på albumet Cruising with Ruben & The Jets.

Även om Freak out! inte innehåller några av Zappas enskilt mest profilerade och intressanta kompositioner är det en mycket imponerande och egensinnig debut av ett 25-årigt musikgeni. Det är inget album att starta med för nybörjaren men det är en helt nödvändig bit i det fascinerande men svårlagda Zappa-pusslet.

 

10 viktiga album med Frank Zappa/The Mothers of Invention

 

Lumpy gravy (1967)

Instrumentalt musikcollage uppdelat på två lp-sidor. Snygga popmelodier och atonal orkestermusik interfolierat med elektroniska experiment och absurda monologer och dialoger. Kan ses som en systerskiva till albumet We’re only in it for the money.

 

200 motels (1971)

Soundtrack till Zappas surrealistiska film om turnélivet. Filmen är påfrestande men musiken, skriven för rockgrupp, symfoniorkester och kör, är en ganska oupptäckt pärla i Zappa-diskografin. Finns även i en lysande tolkning av dirigenten Esa-Pekka Salonen.

 

The grand wazoo (1972)

Zappas jazzigaste album. Mjuk och jammig jazzfusion med ett tillfälligt sammansatt storband där klaviaturspelaren George Duke och saxofonisten Ernie Watts är de mest namnkunniga. Kolla även in albumen Waka/Jawaka, Wazoo och Imaginary diseases.

 

Roxy & elsewhere (1974)

Bästa livealbumet. Minnesvärt inte bara för den fantastiska upplagan av The Mothers utan också för Zappas galet roliga monologer som inleder var och en av de fyra lp-sidorna. Konserterna som ligger till grund för inspelningarna filmades men släpptes på dvd först 2015.

 

Shut up ‘n play yer guitar (1981)

Det första i en serie album med enbart gitarrsolon, kompilerade från liveinspelningar. Inga jobbiga teknikuppvisningar, mer känsligt experimentellt sökande med både jazziga och rockiga förtecken, stundtals färgat av utomeuropeiska musiktraditioner.

 

London symphony orchestra, Vol. 1 (1983)

Det första av flera album där Zappas orkestrala verk tolkas av prominenta symfoniorkestrar under kända dirigenters ledning. Hedrande kan tyckas men Zappa själv var aldrig nöjd med inspelningarna. Musik under stark påverkan av kompositörer som Varèse och Stravinskij.

 

You can’t do that on stage anymore, Vol. 1 (1988)

Zappa spelade in allt, både på och utanför scen. Det som han fann av intresse kunde sedan dyka upp i helt nya sammanhang och ges nya betydelser. Albumserien You can’t do that on stage anymore (6 dubbelalbum) samlar inspelningar med alla upplagor av The Mothers.

 

The yellow shark (1993)

Sista utgivna albumet innan hädanfärden 1993. Ett vackert monument över kompositören Frank Zappa skapat av holländska Ensemble Modern. Låtar från hela karriären mästerligt framförda av en av världens ledande konstmusikensembler. Till och med Zappa själv var nöjd.

 

The lost episodes (1996)

Kompilation från åren 1958-1992. Påbörjad av Zappa själv innan han gick bort. Ruffig blues, Captain Beefheart-konstigheter och en fin jazzversion av Take your clothes off when you dance. Run home slow theme visar att Zappa hittat sin stil redan som 22-åring.

 

Dance me this (2015)

Zappa var öppen för all musik. Han var särskilt förtjust i traditionell musik från Bulgarien och Indien och jammade en gång med The Chieftains. På Dance me this, inspelad 1993 men utgiven 2015, får tre strupsångare från Tuva träffa en Synclavier.

 

Frank Zappa i korthet

1940: föds i Baltimore.

1951: familjen Zappa flyttar till Kalifornien.

1953: lär sig spela trummor.

1965: värvas som gitarrist till rythm’n’blues-bandet The Soul Giants (som han snabbt tar kommandot över och döper om till The Mothers Of Invention).

1966: albumdebuterar med Freak Out!

1967: dadaistiska rockshower på The Garrick Theatre i New York under 6 månader.

1969: upplöser den första upplagan av The Mothers.

1971: första långfilmen, 200 motels (Ringo Starr spelar rollen som Zappa).

1973: uppträder på Oppopoppa på Skansen.

1975: vännen och antagonisten Captain Beefheart turnérar med The Mothers under ett halvår.

1979: Sheik Yerbouti släpps, Zappas bäst säljande album.

1984: uruppförande av The Perfect stranger, ett verk beställt av Pierre Boulez för Ensemble InterContemporain.

1985: framträder inför senaten som censurmotståndare.

1988: sista världsturnén.

1989: ger ut en självbiografi, The real Frank Zappa book.

1990: utnämns av Tjeckoslovakiens president Václav Havel till ”special ambassador to the west on trade, culture and tourism”.

1993: avlider i Los Angeles.

©Dan Backman Artikel publ i Lira 3/16