Alexander Tallén, ”Introspection”: Eskilstuna Konstmuseum, 2016
Alexander Tallén, som gick ut Konstfack förra året, gör figuriner: delikata små skulpturer i porslin, en teknik med ursprung i 1700-talets rokkoko. Till skillnad från den ursprungliga figurinen, som masstillverkades i porslinsfabriker, är dessa unika. Både framställningsprocessen och det gestaltade uttrycket gör att distinktionen konst och konsthantverk inte känns relevant.
Alexander Tallén använder sig själv som motiv vilket gör figurinerna till mångfacetterat visuella och mentala självporträtt.
Med sitt svarta skägg och elegant mönstrade kläder personifierar han en flärdfull hipsterstil, urban och samtida. Ofta med en guldig mobil i handen. Alltid barfota, som Ernst Kirschsteiger.
Ibland är han utklädd till ett djur, ibland, som i verket ”Nature retreat”, bor han i en stubbe och har odlat granar i håret.
På ett av verken, ”Epiphany on a waste bin”, sitter han på en grön soptunna, i ena handen en papegoja, i den andra en blombukett. Ibland uppträder han i flera upplagor och skepnader: som figurinen där en liten Alexander sitter på den store Alexanders axlar och håller för hans ögon. Ännu mer drömsk och sagoaktig är figurinen där han håller ett extrahuvud under armen.
Sistnämnda verk, ”Mindfulness (head under arm)”, leder tankarna åt Linn Fernströms håll. I hennes målningar kan det också förekomma avhuggna huvuden och människor som närmar sig en slags symbios med växtlighet. Det går också att associera till Klara Kristalova, med den skillnaden att Kristalova är mycket friare i sitt formspråk. Båda jobbar i en utflippat figurativ tradition men Tallén släpper aldrig materialet fritt som Kristalova.
Ska man fortsätta jämförelsen med andra konstnärer ligger Jeff Koons nära till hands. Talléns konstnärliga uttryck är, förutom det mindre formatet, mycket mer komplext och originellt men vurmen för det härligt rokko-kitschiga finns hos båda.
Självporträtten är, som utställningstiteln anger, mycket introspektiva. Man kan se att det är en melankolisk och kokett man som tycker om mönstrade kläder och gärna klär ut sig till djur. Men självporträtten är alldeles tysta och ruvar på hemligheter som upphovsmannen inte vill avslöja.
Det är ingen stor utställning: 8 små figuriner samlade på ett högt podium täckt med rosa filt. Men det är som bekant inte omfånget och ytan som räknas, ibland är det lilla och detaljrika formatet att föredra framför de stora och spektakulära cirkuskonsterna.
©Dan Backman rec publ i SvD 160726 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera