kritik sedan 1993

Graham Nash: Skandiascenen, Stockholm, 18 juni 2016

Graham Nash har en mycket stor låtkatalog att tillgå. Det blir så när karriären sträcker sig fem decennier bakåt i tiden. Soloskivorna är inte så många, sex stycken sedan debuten 1971 med ”Songs for beginners”, men lägger man till skivorna med The Hollies och de olika upplagorna av Crosby, Stills, Nash & Young så blir det en imponerande diskografi.

För några år sedan var den amerikaniserade britten här med fullt band och den forna (?) parhästen David Crosby – Nash är lite sur på Crosby för tillfället – men nu är det i en intim sättning med gitarristen Shane Fontayne. De båda har skrivit låtarna till det aktuella soloalbumet ”This path tonight”, med bakåt- och framåtblickande sånger kretsande kring en separation.

Så blir det på konserten också, förstås. Starten med ”Bus stop” – ”I sang this with The Hollies in the swedish folkparks in the middle of the sixties” – skulle kunna innebära hög nostalgifaktor men Nash och Fontayne manövrerar sig osentimentalt runt den med ett musikanteri på hög nivå.

Den hängivna publiken applåderar varje historisk referens i mellansnacket men Nash tycks vara genuint ointresserad av att sola sig i glansen från gamla meriter. Istället ligger fokus på att, som han förklarar, försätta sig i de olika sångernas känslomässiga tillstånd.

Vid 74 års ålder har han kvar sin fina ljusa röst. Han är, som vanligt, barfota och kompar sig själv snyggt på gitarrer stämda på olika sätt (som han lärt sig av Joni Mitchell). I några sånger sätter han sig bakom ett piano. Då blir det lite stolpigt och fyrkantigt, ungefär som Frida Hyvönen.

Shane Fontayne fyller ut med ett flertal elektriska och akustiska gitarrer och lägger fina sångstämmor. Han får ur sig en förbluffande mängd fantastiska solon som utan att vare sig ta plats eller tid organiskt slingrar sig runt sångerna och förgyller dem på bästa tänkbara sätt. Med element både av psykedelia och country påminner han lite om Jerry Garcia i sin spelstil.

Den nya Skandiascenen är optimal för en intim sättning som denna och Nash och Fontayne disponerar sina två timmar, med tjugo minuters paus mellan dem, på ett utmärkt sätt. 21 sånger hinns med, nya och gamla, kända och mindre kända. Två lite bortglömda låtar, ”Taken at all” och ”Lady of the island”, är behagliga som en sommarbris och två höjdpunkter. Crosby, Stills, Nash & Young-klassikern ”Marrakesh express” kommer tidigt och görs fantastiskt bra. ”Our house”, ”Chicago” och ”Teach your children” rivs däremot av mer pliktskyldigt. De kommer i slutet som allsångsfavoriter.

©Dan Backman Rec publ i SvD160620

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: