Arvet efter Andy Warhol: Artipelag, Gustavsberg, 2016
Förra året gjordes det ett trettiotal Andy Warhol-utställningar världen runt och Artipelags Bo Nilsson berättar på pressvisningen att det är hans fjärde Warhol-utställning. I något som liknar ett försvarstal betonar han Warhols fortsatta betydelse och profetiska förutsägelser. Det låter sig sägas men det oproportionerliga fokuset på Warhol bidrar till en snäv historieskrivning där bortglömda men viktiga konstnärsskap förblir marginaliserade.
Artipelag-presentationen av Warhol sönderfaller i flera delar. Det finns foto- och filmbås så att besökarna ska kunna känna sig som superstars på sociala medier i femton sekunder, Warhols berömda femton minuter har ju krympt, och man kan trycka sina egna silkscreens.
En stor sal har klätts med silverfolie och ska föreställa Warhols ateljé The Factory, som den såg ut mot slutet av 60-talet när den låg på East 47th street. Ronald Nameths filmdokumentation av multimediahappeningen ”Exploding plastic inevitable”, med Velvet Underground och allehanda knasigheter, visas på storbildsskärmar men annars är det mycket ödsligt: den mytiskt kreativa blandning av arbetsplats, knarkarkvart och hedonistisk festlokal som Warhol och hans gäng skapade går ju knappast att återskapa i en konsthall på Värmdö.
En stor del av utställningen lutar sig mot Warhols profetia ”in the future alla department stores will become museums and all museums will become department stores”. Det är ju inte riktigt sant men på Artipelag tas det som intäkt för att visa upp produkter skapade av formgivare med utgångspunkt i Warhols estetik och konstnärsskap. Produkter som framför allt olika modeföretag fått tillstånd av Andy Warhol Foundation att sälja under sitt namn.
Det är en stor samling mer eller mindre begåvade appropriationer men utspritt över konsthallens många kvadratmetrar känns det ändå som de licensierade parfymflaskorna, kläderna, skateboarden, och allt det andra, getts för stor betydelse.
Produkterna, som i konsekvensens namn borde vara till salu, är förstås helt i linje med Warhols eget konstnärsskap, som ju i huvudsak byggde på andras bilder. En konstnärlig praktik som efter hans död 1987 blev till en oöverblickbar djungel av original och kopior.
Med tiden har andra konstnärer kopierat Warhol, som Mike Bidlo och Elaine Sturtevant, och på utställningen har Artiepelag-teamet gjort en egen variant på Brillo-lådorna. Ett tilltag som refererar till Pontus Hulténs kopior som kom att valsa runt som Warhol-original.
Det bästa med utställning är ett rum med ett fyrtiotal aldrig i Sverige visade teckningar från 1950-talet. Precis som de illustrationer Warhol gjorde för tidningar vid denna tid visar de vilken känslig tecknare och konstnär Warhol faktiskt var innan han började massproducera screentryckta bilder och jobba på sin egen mytbildning.
Teckningarna, som egentligen är ett slags handgjorda tryck, är utförda efter fotografier i Time. Det är uteslutande porträtt och Warhol har reducerat dem till känsligt stiliserade linjeteckningar långt från förlagan. Det gulnade och ibland vikta och delvis sönderrivna papper han tecknat på har en vacker patina.
Här finns också en aldrig i Sverige visad tredelad skulptur som kan tjäna som lockbete. Titeln är ”Untitled (Mylar sculpture I-III)” och skulpturen kan sägas vara en ready-made då den helt enkelt är sex rullar av plastfilm (lila, guld, grönt, rosa) monterade i tre plexiglasboxar. Verket är från 1960-70 och enligt Bo Nilsson är det Warhols kommentar till den då aktuella minimalismen. Om det stämmer är det genialiskt, samtidigt som det är en superdekorativ skulptur som Jeff Koons antagligen gärna skulle gjort.
Tyvärr är skulpturen inklämd i ett litet rum mellan bord där en också aldrig förr visad grafikportfölj lagts upp. Här talar vi om en grafiska blad som aldrig någonsin sett ljuset efter tryckningen. Dessvärre ger screentrycket, en variant på elektriska stolen-motivet, inget nytt till förståelsen av Warhol.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160524
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera