kritik sedan 1993

Jockum Nordström, ”När ingen vandrar vägen fram, då vandrar vägen själv sitt damm”: Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 2016

Det är fem år sedan Jockum Nordström senast ställde ut i Sverige. Inte för att det märks: människorna som befolkar hans teckningar och collage känns igen, det ibland lågmält absurda anslaget likaså. Det är som att Jockum Nordström tagit sig in i en historisk epok – som håller sig flytande mellan ett obestämbart 1700-tal och ett lite mer definierat 1940-tal – och varken vill eller kan ta sig därifrån.

Det är en säregen värld som tecknas, målas och klipps ihop. Allt och alla är lite på sniskan och det tycks som att det generellt går lite trögt med kommunikationen både mellan människorna och mellan människor och djur. På en av de bästa teckningarna, ”Minneslund”, har en 1700-talsgubbe med käpp snavat och försöker att resa sig, samtidigt som en skällande transparent hund hoppar fram mot honom.

På en annan lika bra teckning, ”Morgonpromenad”, möter vi vad jag tror är samma man, och framför samma gods, fast nu står han lugnt och stilla bredvid en ko. Han är väl ute på inspektion av ägorna kan man tänka.

Jockum Nordström är en briljant tecknare. Det kan för ett otränat öga se slarvigt ut men är petigt och exakt utfört i en tradition där man kan se både Carl Fredrik Hill och Bror Hjorth som föregångare och själsfränder.

Han utnyttjar blyertspennornas olika hårdhetsgrader mästerligt och låter tidigare teckningar framträda som spökbilder. I de skuggade partierna kan man ana underlaget som ett slags frottage.

 

IMG_1305

 

Collagen, som lika gärna skulle kunna kallas för målningar, är större till formatet och mer fragmentariska i sitt uttryck. Tekniken är akvarell, blyerts och krita på handgjort papper. De infärgade arken har sammanfogats på ett sätt som gör att man på lite håll kan läsa dem som abstrakta bilder och lite närmare som seriestrippar. Fast utan text eller handling.

Det är inte mycket till rumslighet men det finns några träd och stubbar här och där. Istället försigår det mesta på en plan yta där det samtalas, grälas, diskuteras, umgås, knullas. Av någon anledning är det många som knäböjer: för att bedja, fria eller vädja.

Färgskalan i mättade nyanser av mestadels brunt, blått, grått och grönt bidrar till en känsla av ett slags existensiellt drama. Man tänker borgarklassens diskreta charm och Norén och alienation i största allmänhet.

 

IMG_1292

 

Pappersskulpturerna i det innersta rummet anknyter estetiskt till teckningarna och collagen men är mer renodlat abstrakta än berättande. Inte heller de utgör någon nyhet i konstnärsskapet. Det stör lite, även om det känns futtigt att ropa efter förnyelse när den konstnärliga gestaltningen är så gedigen.

Kartongkonstruktionerna, lika bra framifrån som bakifrån, kombinerar konstruktivism, suprematism och miljonprogramets arkitektur helt naturligt. Själva podierna är lika konstfullt framställda som skulpturerna. Men det hus som ställts i fönstret stör den annars säkra installationen.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160602

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: