kritik sedan 1993

Graham Nash: This path tonight (Blue Castle Records/Rootsy, 2016)

”What are you gonna do when the last show is over/what are you gonna do when you can’t touch base”. Graham Nash, 74, kontemplerar ett liv på konsertscenen i den avslutande sången ”Encore”. Ett liv och en karriär som började med The Hollies i Manchester och fortsatte i Kalifornien med soloalbum och olika konstellationer av supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young.

Det eftertänksamma anslaget gäller albumet som helhet, från de svartvita omslagsbilderna till sånger om separation och det annalkande slutet på levandsbanan. Som han sjunger i ”Back home” (for Levon): ”At the speed of light time slowly passes/and at the end I guess nothing matters”.

Nash undviker det politiska denna gång men här finns även sånger med en mer hoppfullt framåtblickande ton än de nämnda. Som i ”Target”, där han skjuter pilar i riktning mot en en nyfunnen kärlek. Sången påminner om Joni Mitchell som hon lät på ”Blue”. Nash och Mitchell har en delvis gemensam historia så det är inte så konstigt att musiken präglas av samma lätta luftiga ljudbild, samma slags torrt klingande nylonsträngade gitarr och färgrikt öppna harmonik. Det är ett av albumets bästa spår.

”This path tonight”, det sjätte albumet i ordningen och det första på fjorton år, är gjort i nära samarbete med gitarristen Shane Fontayne. Nash berättar för musikmagasinet ”Uncut” att Fontayne skrivit 98% av musiken och han själv 98% av texterna. Det är lite konstigt då det rent musikaliskt tydligt refererar både till solokarriären och tiden med David Crosby, Stephen Stills och Neil Young.

Ingen av dessa, eller några av hans andra kända musikerkompisar, medverkar. Det är lite synd, hade gärna hört David Crosbys karaktäristiskt ljusa stämma i den fina ”Golden days”. En melankolisk och lätt Paul McCartney-klingande sång om perioderna med, får man anta, The Hollies och CSN&Y.

Bakom sig har han, för de som fortfarande intresserar sig för sådant, välbekanta studiomusikernamn. Själv spelar han gitarr, blåser lite Bob Dylan-munspel och, vilket väl är det viktiga här, sjunger med sin karaktäristiska men inte längre fullt lika ljusa stämma.

Det är kanske ingen märkvärdig skiva men den har en fin melankolisk ton och en tidlöst organisk känsla. Det gäller särskilt de fyra sista spåren, samtliga nämnda i denna recension. Där kliver Nash ut ur den musikaliskt sett anonyma singersongwriter-fållan och visar upp sig som den föregångare och förebild han faktiskt är.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160415

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: