Adele: Tele2 Arena, Stockholm, 29 april 2016
Tele2 Arena är en gigantisk lokal.
31069 betalande besökare är väldigt många människor på en och samma plats (ungefär som om hela Karlskoga skulle chartrat några bussar till konserten).
Ändå lyckas Adele skapa en illusion av att arenan är en pub och att hon tar in varenda en av oss.
Hon är bra på sådant, att vara vanlig. Å ena sidan superstjärna med tunga ballader och en fantastisk röst, å andra en brittiskt slagfärdig kvinna som skrattar mycket och gärna slänger käft med den som råkar komma förbi. Det har till leda framhållits som en förklaring till hennes otroliga framgångar.
På Tele2 Arena tar det en stund, tre låtar närmare bestämt, men sedan börjar hon babbla och då går hon knappast att stoppa.
Det är flamsigt och tramsigt, och lite långrandigt, men det gör inget. Hon tar upp blyga fans på scen, låter en kille sjunga några strofer ur Bob Dylan-covern ”Make you feel my love”, poserar för selfies, berättar att det största nöjet är att handla på IKEA. Allt med lika gott humör.
Men det räcker inte med det. Adele Adkins, 27, har inte blivit den rikaste kvinnliga brittiska artisten någonsin om det inte vore för att hennes låtar är så attraktiva. Inte så märkvärdiga kanske, men hantverket är mycket gediget och det finns alltid en bärande och slitstark melodi i centrum. Det är ingen självklarhet.
Viktigast av allt är ändå den där starka rösten som bär fram orden och får dem att bli berörande. En stor och omfångsrik röst, lite repad och raspig på sina ställen och ibland på gränsen till att bli skrikig, men det gör den bara än mer expressiv.
Stundtals kan jag tycka att hon är lite forcerad. Sångernas potential tas inte riktigt tillvara – gäller särskilt ”Chasing pavements” – och ibland blir kontrasten mellan musikens allvar och pladdrandet lite för stor. Men det är den hon är så det är inget man ska eller bör ändra på.
Bäst och tätast blir det i de tre extranumren. ”All I ask” är en klassisk powerballad och Adele gör den alldeles lysande med bara en flygel som ackompanjemang. Det räcker egentligen, hennes sånger är ju pianoballader i grunden. ”When we were young” och ”Rolling in the deep” inkluderar kompbandet, fast minus stråkarna och blåsarna, och rundar av konserten på på snyggast tänkbara sätt.
Scenproduktionen är avskalat sofistikerad med en stor och liten scen. Ljudet är överraskande bra och ljuset är funktionellt. I ”Set fire to the rain” översköljs Adele av ett illusoriskt regn. Mer behövs inte. Det räcker med att hon står stilla och sjunger. Hur många stjärnor på Adeles nivå klarar av det idag?
Akustiska partier på arenakonserter brukar sällan gå fram. Här blir det tvärtom en höjdpunkt. ”Million years ago” är en fin liten nostalgisk sång om gamla vänner. Adele gör den ljuvligt med två akustiska gitarrer. Passionerat framförd som vore hon en fadosångerska.
”Send my love (to your new lover)”, som hon skrivit tillsammans med Max Martin och Shellback, görs också mycket bra. Den låter som en folksång av obestämbart ursprung.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160430
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera