Moki Cherry: Moderna Museet, Stockholm, 2016
Nyss öppnade Moderna Museet utställningen ”Objekt och kroppar i vila och rörelse”. Ett urval av minimalistisk och postminimalistisk konst från 1960- och 1970-talen med koregrafen Simone Fortis och konstnären Robert Morris samarbete kring dans och skulptur i fokus.
Den lilla Moki Cherry-retrospektiv som nu öppnat i ett närliggande rum utgör också den ett exempel på 70-talets gränsöverskridande konst. Det är utställningar där estetiken kommer från olika solsystem men där strävan att inkludera publiken och riva barriärer mellan olika konstformer förenar.
Moki Cherry (1943-2009) ville ännu mer och tog in hela livet i sin konst, allt enligt devisen ”scenen som hem och hemmet som scen”. Tillsammans med jazzmusikern Don Cherry (1936-1995), som hon träffade i Stockholm i mitten av 60-talet, skapades just en sådan scen på Moderna Museets utställning ”Utopier & Visioner” sommaren 1971. Jag minns att jag en gång jammade en liten stund med den redan då världsberömda jazzmusikern Don Cherry i den Buckminster Fuller-dom (ett slags avancerat tält) som uppförts på museets innergård och som utgjorde paret Cherrys bas. Jag tror att det bara var jag och Don Cherry. Eller så drömde jag det. Men det var meningen: alla som ville fick vara med.
Bildspel från Buckminster Fuller-domen finns förstås med på utställningen. Härliga bilder med Moki och Don och sonen Eagle-Eye i tossigt färgranna kläder flankerade av kända profiler från Stockholms proggigt alternativa kulturscen.
Moki och Don, och många med dem, förblev alltför konstnärligt och frihetligt sinnade för den alltmer dogmatiska proggrörelsen men de vitaliserade det svenska kulturlivet i allmänhet, och den svenska jazzscenen i synnerhet, genom otaliga prestigelösa samarbeten. Christer Bothén var en av de svenska jazzmusiker som Don Cherry spelade med och vars fina teckningar från 70-talet man just nu kan se på galleriet Tegen 2.
Det är nödvändigt att uppehålla sig vid Don Cherry i en text om Moki Cherry. De två var ett oskiljaktligt team under 70-talet: Moki gjorde scenkläder, dekorationer och omslag till de många skivor som Don Cherry spelade in under den här tiden. Fantastiska skivomslag som levde i en fulländad symbios med den nyskapande världsmusikjazzen. Omslagen kunde vara målade eller, vilket var vanligare, fotograferade textila applikationer. Inspirationen gick åt båda hållen: det gick liksom inte att säga var det visuella slutade och när musiken startade.
Det var applikationerna hon var allra bäst på och som hon blivit ihågkommen för. Ohämmat färgstarka och silkesblanka och med ett kraftfullt organiskt formspråk där bokstäver blev jämställda mönsterornamentiken och stiliserat föreställande element. De påminner om tibetanska tangkas och psykedeliska affischer fast är mer vildvuxet naivistiska. Det var konst att bruka: att använda till omslag, affischer och scendekor. Lätta att rulla ihop och transportera. Men, och det bör tilläggas, gjorda med ett konstnärligt handlag som gör att de håller för att visas på en museivägg sisådär fyrtio år efter tillkomsten.
Moki Cherry, som studerade mode på Beckmans, hade inte så många utställningar och blev aldrig riktigt etablerad som konstnär. Istället spreds hennes konst över världen via Don Cherrys plattor och ett idogt turnérnade. Curatorn Fredrik Liew har tagit fasta på det drag av allkonstverk som präglar konstnärsskapet och fyllt det rum som ägnas den lilla utställningen med applikationer, collage, målningar, möbler, tidningssidor, affischer, bildspel och, inte minst, musik. Det är rätt tänkt då det är ett konstnärsskap som gör sig bättre i sin helhet än i enskilda delar. Här finns till exempel en applikation som ser ut som en dålig Marie-Louise Ekman-variant.
Det är lite roligt att man kan se Matisse-collaget ”Apollon”, ett av museets praktverk, från Moki Cherry-rummet. Det är förvisso konstnärsskap på olika nivåer men nog går det att hitta klara beröringspunkter i ornamentiken. Niki de Saint Phalle är en annan konstnär, de var vänner, att referera till.
Moki och Don Cherry iscensatte en kollektiv utopi på konserter världen runt, i skolhuset i skånska Tågarp och loftet på Manhattan. Det var en vacker kosmisk strävan mot ett ”organic music society” för alla men som, naturligtvis, bara passade ett fåtal. Idag framstår det som en färgrann och frihetlig sjuttiotalistisk dröm om ett liv i harmoni med Moder Jord, även om de mörka stråken och komplikationerna måste funnits även där. En dröm som fortfarande låter sig drömmas och bli inspirerad och upplivad av.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160506 (foto Dan Backman, Prallan Allsten Moderna Museet)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera