kritik sedan 1993

Radiohead: A moon shaped pool (XL recordings/Playground, 2016)

Radiohead har kommit fram till sitt nionde album och har, låter det som, inget kvar att bevisa. De dystra britterna är kungar på den scen som förut kallades alternativrock – men som idag snarare är norm då genreupplösningen och det sökande experimentella blivit mainstream – och behöver inte ta till några spektakulära och publikfriande grepp för att behålla sin position. Tvärtom är allt nedtonat och liksom insvept i den där fuktigt glåmiga dimma som Radiohead-männen alltid tycks befinna sig i.

Missförstå mig rätt: ”A moon shaped pool” är ett bra album, stundtals mycket bra, men det är som att Radiohead och producenten Nigel Godrich vill inbilla oss att de inte lagt ner särskilt mycket möda på komposition, framförande och inspelning. I själva verket vet vi ju att de putsat och filat på varje ord och ton och analogt raspigt och digitalt skevt ljud.

Det fanns en tid då Radiohead var innovativa men ”A moon shaped pool” handlar mer om att, bokstavligt talat, finkalibrera och fördjupa ett för dem redan etablerat musikaliskt uttryck. Flera av låtarna är skrivna för länge sedan och redan framförda på scen. Den äldsta, ”True love waits”, är daterad till 1995 och avslutar albumet på ödsligast tänkbara sätt med Thom Yorkes sköra falsett och ett tonalt svävande upprättstående piano.

Även om Jonny Greenwoods orkester- och körarrangemang inte är ovanliga för Radiohead är de framlyfta på ett sätt som profilerar albumet gentemot de tidigare. Greenwood kan sin sak och får The London Contemporary Orchestra att låta som George Martin-arrade stråkar från ”Sgt Pepper” och ”Magical mystery tour”. Det är ett mycket bra betyg.

Albumet är påtagligt sammanhållet – med en låtordning som tycks bokstavsbaserad: från första spåret ”Burn the witch” till den avslutande ”True love waits” – men det finns låtar och detaljer värda att närmare kolla upp. Alldeles särskilt de folkpsykedeliska ”Desert island disk” och ”The numbers”. Med drag såväl av Nick Drake och José González som Crosby & Nash är det som att Radiohead lämnat hemlandet och tillfälligt bosatt sig i det tidiga 70-talets Los Angeles. Både harmoniken och rytmiken har här kommit in i en lättare och luftigare andning. Jag gillar det.

Den efterföljande ”Ful stop” är en inte lika lyckad krautrock-dänga, av en sort vi vid det här laget hört till leda, medan ”Identikit” är en slags skev bossa nova där Jonny Greenwood mot slutet spelar ursnyggt taggtrådig sologitarr som vore han Winged Eel Fingerling från Captain Beefhearts Magic Band. Mycket imponerande.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160510

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: