Niki & The Dove: Everybody’s heart is broken now (Ten/Universal, 2016)
Det låter mer 1986 än 2016 om det nya albumet med svenska electropop-duon Niki & The Dove. Det är knappast överraskande då både ”The drummer”, från 2011, och den efterföljande ”Instinct” (som var en uttökad version av debuten) har uppenbara rötter i det elektroniska 1980-talet.
Malin Dahlström och Gustaf Karlöf är knappast ensamma om att låta sig inspireras av en tid då trummaskiner och syntar sågs som en gudagåva. Tvärtom är det en vid det här laget så långlivad trend att omtagningarna av det åttiotalistiska soundet borde vara kört i botten.
Men nej, Niki & The Dove lyckas ta det ytterligare ett varv genom, som det låter, noggranna studier av producentduon Jimmy Jam och Terry Lewis och deras elektroniskt uppdaterade klassiska soulmusik från mitten av 80-talet. Jam & Lewis producerade och skrev låtar åt sångare som Cherelle, Alexander O’Neal och Janet Jackson, men det är deras studiojobb med brittiska syntgruppen Human League man främst tänker på när ”So much it hurts” levereras fram till dörren med glittrande varma syntmattor, fyllig syntbas och stabila trumprogrammeringar.
Det är en stark inledning på ett genomarbetat och övertygande album: den försmådda Malin Dahlström har precis rätt teatralisk desperation när hon med ljus vädjande stämma sjunger ”bring it back, I need your love so much it hurts”.
Jag ska inte överdriva betydelsen av Jam & Lewis, här finns många andra axelvaddade referenser att ta upp. Fibes, Oh Fibes! till exempel. Göteborgsgruppen som för tio år sedan var namnet för dagen med det slickt åttiotalslackerade albumet ”Emotional”. Men viktigare än namndroppandet är väl konstaterandet att Dahlström och Karlöf lyckas vrida och vända på decenniet ytterligare en gång utan att retrostämpeln blir negativt laddad.
Jämfört med tidigare prestationer har allt blivit bättre: låtskrivande, framförande, produktion. Det är som att duons electropop fått en soulig tyngd som tidigare saknats. Jag hör det både i de fingertoppskänsligt syntetiska ljudmattorna och i Malin Dahlströms kvidande stämma, som ofta är mångdubblad till suggestiva körer.
Produktionen är kreativt varierad. Ibland livar en elektrisk gitarr upp ljudbilden, ibland blir det skönt tramsigt som en paraplydrink. Och i ”Brand new” låter det som om ett ettrigt plonkigt minimalistiskt piano saboterar ambitionerna att få till en fin soulballad. Det är störande på bästa tänkbara sätt.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160407
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera